I lördags blev jag och min stora misse osams. Det hela började med att jag skulle klippa katternas klor, började med Stella som är minst och absolut den mest följsamma och snälla katten finns, hon säger inte mycket om nått sålänge man inte ska bära henne. Hursomhelst så var pinan för henne över på ca två minuter. Normalt sätt brukar man få vara två när det är Jens tur, han är tjurig och hatar allt vad klippa klor, borsta pälsen och ta mediciner heter. Men, tänkte jag, jag klarar nog av att ta honom själv denna gången. Tji fick jag för när han såg sin chans att bli fri efter att första klon klipptes så bet han mig i handen. Det blödde lite, jag tvättade det och tog ett nytt tag om honom och klippte resten. Tänkte inte så mycket mer på det men någonstans i bakhuvudet låg det att jag nångång läst om att kattbett inte är så bra. Nåja jag gick och la mig sov gott och vaknade på morgonen med en hand som bara pulserade och gjorde ont, tänkte för mig själv att det där ser ju inte så bra ut. Pratade med mamma som tyckte att jag skulle kolla upp det, nja tänkte jag och ringde sjukvårdsrådgivningen. Mär jag berättade om vad som hänt sa hon till mig att genast ta mig ner till primärvårdsakuten, på direkten för kattbett var tydligen inget att leka med om det gått hål på huden. Sagt och gjort o mitt yrvakna tillstånd tog jag mig ner till en läkare som tittade på det och kpnstaterade att det där vad minsann infekterat. Katter har bakterier i munnen som är farliga för människor och kan leda till blodförgiftning och allvarliga infektioner. Så nu tuggar jag penicillin, tabletter som är stora som stolpiller! Har aldrig sett något liknande. 3 om dagen i 7 dagar dessutom! Fy fan! Jag hatar penicillin då jag alltid mår pyton av det. Får sån pngest av penicillinet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Främst att jag är rädd för biverkningar. Jag mår illa och har ont i magen. Ont i magen har jag visserligen konstant men det behöver ju inte spädas på ännu mer tycker jag. Trött man bli på kommentaren alla läkare slänger ur sig i det läget, "ät lite fil med actiduf och bifidus (hur det nu stavas?) Värdelöst! Helt jävla värdelöst! Totalt verkningslöst är det iallafall! Fil.. pfft..
Jag läste en grej härom dagen, en mening som fick mig att stanna upp, först tänkte jag att, jo så är det.
Sen läste jag en kommentar om det att så var det inte, det som händer en är inte alltid menat och ofta väldigt orättvist men du klarar det för att du inte har något val.
Jag förstår poängen, men min tanke är fortfarande inte helt förändrad
Meningen löd iaf :
"You were only given this life because you were strong enough to live it"
Så här tänker jag, om jag nu ska dra det efter min egna situation lite, jag har ångest, så gott som dagligen. Det är ett helvete och alla de som har eller iaf nångång haft ångest förstår kanske vad jag menar. Jag har många gånger tittat på andra som inte lider av de problemen jag både haft och har och tänkt att jag vill byta, här och nu, bara byta liv och se hur det känns att inte ha panikattacker, ångest och olustkänsla. Jag accepterar numera att jag har det som jag har det och förmodligen är det väl någonstans meningen att jag ska ha det och att jag ska ta mig igenom det. För vad man än tänker om människor med ångest så är vi allt annat än svaga. Tänk alla panikattacker man haft och man står här fortfarande! Man är kanske onödigt rädd av sig men inte svag. Jag är stark nog att faktiskt genomlida paniken, ta mig upp och utmana mig själv.
Om man nu ska tro att allt är förbestämt av ödet så är det väl så att det livet man lever fick man för att man var den enda stark nog att klara av sitt egna helvete. Vem säger att jag hade klarat av någon annans liv bättre?
Sen tror ju jag mer på teorin att vi skaffar oss våra egna öden av de val man gör i livet. Även om alla val inte är medvetna val eller genomtänkta. Jag var så liten när jag drabbades av panik första gången att det jag blev var rädd, fruktansvärt värt rädd och jag visste inte om vilka val jag hade. Därför fortsatte jag att vara rädd, jag som så många andra med panikångest visste inte det ofarliga i faran vi själva upplevde. Där kommer det omedvetna valet många gör, man väljer att fortsätta vara rädd istället för att möta paniken och all ångest och säga stopp. Det finns självklart andra orsaker bakom panikångest där kanske sjukdomar är bakgrunden till ångesten och jag menar inte att man valt att vara sjuk, absolut inte. Sjukdomen innebär med all säkerhet att man får kämpa yttligare lite till. Och det är ingen lätt kamp att ta makten över en djupt rotad rädsla.
Men jag tänker aldrig sluta försöka! Jag vägrar! En dag vill jag kunna säga till ångesten och alla rädslor att, det här är mitt liv så om ni ursäktar här så ska jag faktiskt leva det så fuck off.
Ja exakt så, fuck panikångest.
Imorgon blir ytterligare en dag jag ska utmana mig själv på. Att komma iväg till jobbet och få i mig 3 tabletter till av den vidriga penicillinet.
Over and out
En liten bild på mina hjärtan, liten och stor!
