Allt eller inget

Jag har börjat läsa allt eller inget av Rikard engfors.
Kan inte annat än att rekommendera den.
Speciellt om man någon gång gått in i väggen, drabbats av plötsliga panikattacker eller hamnat i en depression.
Hittills har boken inte varit någon besvikelse iallafall!
Har känt igen mig själv flera gånger.

I ett stycke har Rikard skrivit om hur man måste vara frisk för att orka vara sjuk idag, om hur svårt det är att bli tagen på allvar på de vanliga vårdcentralerna, hur läkare på akutmottagningar inte hittar något kroppsligt fel och skickar tillbaka en till vårdcentralen och hela tiden känns det som om man håller på att bli galen eller som om det är något allvarligt kroppsligt fel på en.

Jag har själv suttit i den sitsen, när mina panikattacker blev oförklarliga för mig själv var jag övertygad om att jag var sjuk på riktigt. Jag kom till akuten där dom konstaterade att jag minsann var helt frisk, tillslut trodde jag att jag höll på att bli galen. Sökte hjälp på psykiatriska akutmottagningen i hopp om att jag skulle få hjälp, där blev jag skickad tillbaka till vårdcentralen där jag bad om samtalsterapi men fick en ask piller, det hjälpte inte, samtidigt skulle jag jobba, och ta hand om pappa och alla andra runt omkring. Efter ett tag kände jag mig mer och mer misslyckad, jag kunde inte förstå varför jag inte orkade. Jag gjorde ett sista försök på psykakuten, satt och bara grät och fick väl fram att jag måste ha hjälp. Till sist så det pang och jag trodde jag skulle dö! Var helt övertygad, halsen bara drogs åt, hjärtat bultade så hårt och kroppen bara skakade. Jag hade tur, jag fick psykologkontakt, vi skulle träffas en gång i veckan. Nu skulle jag äntligen få reda på vad det var för fel på mig och om jag höll på att bli galen. När jag berättat min historia och sedan frågat vad det kan vara för fel på mig hörde jag bara ''men det är väl inte konstigt om du inte mår bra?'' Vaddå? Konstigt att jag inte mår bra? Jag kunde inte se allt jag utsatt mig för, att alltid vara tillgänglig, att ta hand om pappa varje dag efter minst 8 timmar jobb, att ställa upp och jobba helger. Jag fick aldrig vila, kunde aldrig bara vara. Stressad? Jo, okej, jag har varit rätt stressad, men jag är ju ung, jag borde klara så mycket mer.
Och detta sättet att se på mig själv har jag fortsatt med, jag jobbar varje dag med att acceptera mig själv, min ångest och att jag just nu inte klarar lika mycket som jag en gång gjort. 
Jag har fruktansvärt höga krav på mig själv.
Har börjat inse nu hur högt jag sätter ribban för mig själv.
Ibland, eller allt som oftast, är mina krav på mig själv helt orimliga.
Jag blir oftast allt eller inget själv.
Och jag kan inte säga nej, automatiskt svarar jag ja när någon ber om hjälp eller liknande. Det är få människor jag verkligen kunnat säga nej till. Och inte ens till dom har jag alla gånger lyckats säga nej när jag inte velat. För kraven jag har på mig själv är att jag ska vara tillgänglig, jag ska vara där och jag vill även på alla sätt undvika att göra någon besviken.
I hela mitt snart 25åriga liv har jag haft dåligt samvete mot andra i min omgivning, även om det inte är jag som ska ha dåligt samvete.
Men jag försöker lära.mig att stanna upp och känna efter, vad jag vill. Vad jag mår bra av och att kunna ha kontakt med mina känslor.
Det är bland det svåraste jag varit med om och varje dag är en kamp mot ångest och tankar om mig själv.
Men jag vet att jag ska klara detta.

Någon som känner igen sig?
Då är boken Allt eller inget av Rikard Engfors något för dig! Jag hittade den på bokrean på Coop för ynka 49 kronor! :)

Kram på er!

Ett år i svart

Så mycket som kan hända på ett år!
Snart är det slutet på mars, vid den punkten för ett år sen hade jag panikattacker var och varannan timma kändes det som. Jag vågade inte vara ensam hemma för att jag var rädd för att få en attack när jag var själv. Jag stötte bort de flesta som försökte komma mig nära - förlåt M..
Jag kunde inte äta klokt och tanken på att ta mig utanför dörren gav mig panik.
Jag orkade knappt duscha och kunde inte se nått positivt.
Det kändes som om jag tappade greppet och som om jag aldrig skulle må bra igen.
Det här varit en lång process och än är den inte slut. Men det känns som om den sakta men säkert går åt rätt håll.
Jag är rädd för att skriva att jag mår bra, ifall det skulle vända igen. Jag är livrädd att må så dåligt igen. Långt ifrån alla dagar är bra, men det känns som om jag är mer på banan igen och de dåliga dagarna känns mindre tunga. Jag börjar känna att det kommer bli bra igen.
Eller rättare sagt jag kan känna att det blir bra igen och jag kommer ta mig upp. Här en del mål jag ska klara av men mer om mina mål en annan gång!
Till alla er som läser detta så ska ni veta att inget är omöjligt. Klarar jag av det så kan ni! Jag trodde aldrig jag skulle sluta vara deprimerad, trodde aldrig panikattackerna skulle ta slut, och att rädslan för dom skulle bli lättare att hantera, allt var svart men nu vet jag bättre. Det vänder även om det tar tid innan man står stadigt igen.
Men jag tror jag är på väg! ♡

Solig eftermiddag !

Gjorde misstaget att lägga mig på soffan när jag kom hem idag. Kommer inte upp! Varifrån kommer tröttheten?
Riktigt skönt att kolla på klockan och se att den är 16.58 och solen fortfarande är framme :) ljusa dagar.
Det börjar gå åt rätt håll nu :)
Nästan alla är sjuka i gruppen nu, vi var bara fyra som var där idag så blev varken teori eller någon direkt träning men jag och Helen tog då saken i egna händer och promenerade runt halva Åby. Dagen gick jättefort verkligen :) så skönt att ha hittat någon i gruppen man kan prata och umgås med.
Imorgon är vi lediga. Vet inte alls vad jag ska göra för att få dagen att gå. Men det finns ju alltid något att göra. Här ju möjlighet att åka bort till f&s och träna, haha stor chans att jag skulle komma iväg och träna själv.
Den 25e när det kommit in lite pengar på kontot har jag och Anna bestämt oss för en liten shoppingtur på Frölunda torg med :) längtar! Nä dags att masa sig upp och göra klart renoveringen av lillasysters sängbord? Japp, många bollar i luften nu ;)

Kram på er!

Dagarna som känns lite lättare

Idag är en sån dag som känts helt okej.
Solen skiner, jag fick bra besked av min läkare ang min sjukskrivning och jag har fått gjort saker. Även om det bara är små saker. Hela veckan har varit okej hittills, vädret gör så himla mycket och det känns som om våren är på väg :)
Jag har vart på spira, löst att träna lite, trots att jag fortfarande är förkyld.
Känner mig rätt nöjd.
Fick även fortsatt terapi hos min psykolog så nu behöver jag inte tänka på det fören i oktober/november.
Hoppas resten av veckan blir lika bra!

Kram!

Älska, glömma och förlåta?

Ligger sömnlös men jättetrött..
Kan inte få tankarna att sluta snurra.
Hur ska jag orka med att ställa ultimatum och be en av dom som ligger mig närmast om hjärtat att välja. Mig, livet, glädjen eller skiten, pesten och det som kommer förstöra? Valet låter kanske enkelt för dom flesta. Men det är inte självklart för alla.
Ibland är valet svårt när det värsta för en själv är det som dödar ångest och smärta för stunden men ger dig men för livet.

Du var den som lärde mig musiken, du skyddade mig alltid från de som kunde skada mitt hjärta.
Är det någon som klarar detta är det du ♥
Jag tror på dig men nu vill jag inte hjälpa dig hålla huvudet över ytan, du måste tappa andan, sjunka ner och räcka mig din hand så jag kan hjälpa dig upp. Men du måste hjälpa till själv, du måste själv vilja upp på land igen. Helt och hållet, upp ur vattnet, fötterna på jorden, men ett steg i taget.

Jag ser hur smärtan skadar,
Hur det enkla blir det självklara,
Och hur det tunga blir lätt för stunden,
Hur såren tillfälligt läker men ärren blir allt djupare.
Du är inte ensam, jag är här.
Du ser mig inte nu. Men jag är här hos dig. Du har mig, och även om det inte känns så, du har oss.
Vi kommer hjälpa dig genom smärtan, men bara om du vill lämna den bakom.
Jag har bara en av dig och det är du.
-Jag älskar dig