Arbetsträning del. 2

Det är fruktansvärt att ha en massa ångest. Längesen jag kände mig såhär hjälplös och liten nu. Arbetsträn i ngen tar fruktansvärt mycket energi och att varje dag när jag ska till jobbet vakna med oro och ångest för om jag ska klar av dagen. Är inne på vecka två nu och haar totalt gjort fyra dagar. Jag undrar hur länge till jag ska ha sån här fruktansvärd ångest över att åka dit. När jag väl är där känns det okej, oron över att bli dålig där hänger kvar någonstans i bakhuvudet men jag känner att jag klarar av att koncentrera mig på arbetet. Jag tycker det är riktigt kul att träffa kunder och kunna hjälpa dom, gillar även att gå och greja, fronta och städa i butiken. Frukostrasten och morgonmötet är det värsta, då kan jag inte fokusera utåt längre utan blir sittandes med mina tankar och alla runt mig. Jag slutar liksom andas så fort jag hör frukostsignalen. Hur ska jag nånsin ta mig ur det här? När ska jag sluta vara rädd för panikattacker? Och allt som kan orsaka panikattacker.  Känner på ett sätt att den sociala fobin jag öed av för flera år sen var lättare att träna bort. Den var ett riktigt helvete den med men på något sätt visste jag precis när och varför paniken kom. Det vet jag inte riktigt längre så jag vet inte vad jag ska  utsätta mig för heller. En fobi går ju endast att träna bort genom exponering, att utsätta sig för det man är rädd för, men hur ska jag utsätta mig för panikattacker?
Imorgon är sista dagen på den här veckan. Kommer kännas som en befrielse när den är över! På fredag är det midsommar och jag och Anna har bestämt oss för att ta det lugnt nu. Kanske åka in till Liseberg en sväng sen bara vara. Skita i allt traditionellt firande med fylla och stök. Bara hon och jag lugnt och skönt. Jag har ju ändå vart så gott som nykter de senaste åren och fastän jag varit iväg på div midsommarfiranden så har det inte känts särskilt givande. Sista midsommar som var rätt kul var för några årsen då vi grillade och spela spel, lekte lekar och umgicks ett gäng. Drack några öl och jag var väl lugnast i gänget där men mådde ändå rätt okej :)
Nästa vecka jobbar jag morgon igen och det är skönt att bara vara och samla energi tills dess, det kommer nämligen behövas..

#önskarjagvarnormal

Arbetsträning

Har börjar att arbetsträna nu. Hänt så mycket sen sist jag skrev.
Började arbetsträna i måndags. På en helt NY  arbetsplats!!
Och veckan började verkligen inte bra där, någon timma in på arbetsdagen fick jag världens panikattack,  ville bara fly därifrån.  Men stannade kvar och mådde pest, när jag sen kom hem efter tre timmar var jag ledsen och matt. Ville inte tillbaka igen, men samtidigt ville jag inte ge upp. På tisdagen tog det verkligen emot att ta mig dit, hade panik från det att jag vaknade. Men trotsade åter igen hur jag mådde och åkte dit för att ge mig in i arbetsdag nr 2. Och till min stora förvåning flöt denna dagen på ganska bra, hade lite känningar av paniken men det blev aldrig någon mer attack. Kände mig så mycket starkare på tisdag eftermiddag än vad jag gjort på länge men både psykiskt och fysiskt var jag helt slut, all oro hade tagit all min energi. Meningen var att jag skulle jobbat även tre timmar på onsdagen men där tog det stopp, kände att jag faktiskt presterat det jag kunnat denna veckan och det är ju det som är meningen när man arbetstränar - att själv känna efter vad man klarar. Jag känner mig ändå rätt nöjd att jag klarade av de två dagarna och att jag trots min rädsla för mer attacker tog mig dit igen.
På måndag börjar jag kl 8 och det kommer bli en utmaning, att både ta sig upp och att komma igång innan jag åker dit, hinna äta frukost och varva ner och inte bara kasta mig i bilen och ha bråttom.
Är så fruktansvärt rädd att jag ska misslyckas med min arbetsträning och inte klara av den, att paniken inte försvinner och att jag ger upp. Är nästan lika rädd för att misslyckas som jag är för att få mer panikattacker.
Denna veckan har varit en utmaning och jag har verkligen känt mer än nånsin att jag önskar att jag vore "normal". Att jag kunde ta mig till en ny arbetsplats med lite vanlig nervositet istället för en massa ångest, panik och div katastroftankar. Det är verkligen en utmaning att acceptera detta med mig själv, lära mig känna efter och säga ifrån och sluta bry sig om vad folk runt om tycker och tänker. Men trots det tuffa har jag haft otroligt bra stöd runt mig, inte av alla men av min arbetsmarknadshandläggare M och av vänner och bekanta. Dom har verkligen gjort det möjligt för mig att våga ta mig igenom det här och peppat mig till att klara det.
-Ni betyder såååå mycket för mig.
Och såklart har min älskade Anna, min själsfrände och "ångestsyster" vart den som verkligen peppat mig att stå på mig. Jag har en lång väg kvar att kunna bli en sån som säger nej istället för ja när jag egentligen inte viöl eller klarar nått men Anna är en fantastisk förebild för mig där! (Me love you so much ♥)

Nu är det helg och två dagar kvar tills jag måste utmana mig själv och ta mig till jobbet igen. Dags för vila och avkoppling. Det kommer behövas!

Love