Arbetsträning

Har börjar att arbetsträna nu. Hänt så mycket sen sist jag skrev.
Började arbetsträna i måndags. På en helt NY  arbetsplats!!
Och veckan började verkligen inte bra där, någon timma in på arbetsdagen fick jag världens panikattack,  ville bara fly därifrån.  Men stannade kvar och mådde pest, när jag sen kom hem efter tre timmar var jag ledsen och matt. Ville inte tillbaka igen, men samtidigt ville jag inte ge upp. På tisdagen tog det verkligen emot att ta mig dit, hade panik från det att jag vaknade. Men trotsade åter igen hur jag mådde och åkte dit för att ge mig in i arbetsdag nr 2. Och till min stora förvåning flöt denna dagen på ganska bra, hade lite känningar av paniken men det blev aldrig någon mer attack. Kände mig så mycket starkare på tisdag eftermiddag än vad jag gjort på länge men både psykiskt och fysiskt var jag helt slut, all oro hade tagit all min energi. Meningen var att jag skulle jobbat även tre timmar på onsdagen men där tog det stopp, kände att jag faktiskt presterat det jag kunnat denna veckan och det är ju det som är meningen när man arbetstränar - att själv känna efter vad man klarar. Jag känner mig ändå rätt nöjd att jag klarade av de två dagarna och att jag trots min rädsla för mer attacker tog mig dit igen.
På måndag börjar jag kl 8 och det kommer bli en utmaning, att både ta sig upp och att komma igång innan jag åker dit, hinna äta frukost och varva ner och inte bara kasta mig i bilen och ha bråttom.
Är så fruktansvärt rädd att jag ska misslyckas med min arbetsträning och inte klara av den, att paniken inte försvinner och att jag ger upp. Är nästan lika rädd för att misslyckas som jag är för att få mer panikattacker.
Denna veckan har varit en utmaning och jag har verkligen känt mer än nånsin att jag önskar att jag vore "normal". Att jag kunde ta mig till en ny arbetsplats med lite vanlig nervositet istället för en massa ångest, panik och div katastroftankar. Det är verkligen en utmaning att acceptera detta med mig själv, lära mig känna efter och säga ifrån och sluta bry sig om vad folk runt om tycker och tänker. Men trots det tuffa har jag haft otroligt bra stöd runt mig, inte av alla men av min arbetsmarknadshandläggare M och av vänner och bekanta. Dom har verkligen gjort det möjligt för mig att våga ta mig igenom det här och peppat mig till att klara det.
-Ni betyder såååå mycket för mig.
Och såklart har min älskade Anna, min själsfrände och "ångestsyster" vart den som verkligen peppat mig att stå på mig. Jag har en lång väg kvar att kunna bli en sån som säger nej istället för ja när jag egentligen inte viöl eller klarar nått men Anna är en fantastisk förebild för mig där! (Me love you so much ♥)

Nu är det helg och två dagar kvar tills jag måste utmana mig själv och ta mig till jobbet igen. Dags för vila och avkoppling. Det kommer behövas!

Love