"Jag tror mitt hjärta blöder"

Vad är det för fel på mig?
Gått flera dagar med ständig ångest som vägrar släppa taget.
Mitt hjärta känns splittrat..

..Längesen jag skrev något nu.
Har hänt en hel del.
Vet inte om jag nämnt det tidigare men det var en resa inplanerad med gruppen på spira sedan starten.
Att åka iväg ger mig alltid ångest och denna gången var inget undantag. Ända fram tills tisdag eftermiddag hade jag bestämt mig för att backa, för att jag helt enkelt inte klarade resan, det var liksom inte värt den ångesten.
Jag träffade L som är en av våra handledare och så som det var. L övertalade mig att åka med och att trotsa min ångest.
Morgonen efter var det dags, vi skulle allihop ner till Varberg för en övernattning på Varbergs kurort.
Jag hade en klump i halsen redan när jag vaknade. Väl nere i Varberg hade ångesten inte släppt och jag gjorde mig beredd på att åka hem igen. Bara lämna allt och kunna andas ut. Men jag trotsade åter igen ångesten som bankade i bröstkorgen. Väl där blev det inte mycket ro, ångesten hindrade mig från att verkligen kunna njuta av hotellet och allt det fina. Som tur var delade jag rum med H som kände likadant. Medans alla andra badade och roade sig satt vi på vårat rim och pratade om allt möjligt. Ganska trevligt det också. Vi tog faktiskt en snabbtur in i delen med bassänger och testade bubbelpoolen och bastun en liten stund. När det sen var dags för mat tog ångesten ett tag om mig igen, att äta här? Där jag inte har någon kontroll över maten? Nej tack! H bestämde sig innan maten att avstå men jag testade iallafall, fick i mig några bitar kyckling och klumpen i halsen var tillbaka, denna gången vann ångesten över mig och jag lämnade dom andra som satt och mumsade på all mat från buffén.
Jag och H hade visserligen förberett oss med att åka till Burger King tidigare på dagen. Där känner jag att jag har mer kontroll över vad jag äter och kan ta det i lugn och ro. Jag vet att H känner likadant så det var verkligen tur att vi hamnat tillsammans.
Kvällen gick och jag ville bara vända hem. Varför jag inte gjorde det vet jag inte. En del av mig ville kanske vara kvar.
Dagen efter när jag väl var hemma var jag så trött, både fysiskt och psykiskt. Sov hur mycket som helst kändes det som.

Tröttheten sitter i fortfarande och jag undrar om jag någonsin kommer känna mig pigg igen.
Känner mig ensammast i hela världen just nu. En malande känsla gnager inombords och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen emellanåt.

Har min bror här sen ett par veckor tillbaka.
Håller på att bli galen just nu, disken växer och det händer ingenting. Han sover hela dagarna och det ser ut som en atombomb slagit ner där han har vart.
Jag är inte Sveriges ordningsammaste men så här illa är det absolut aldrig annars.
Min ork är på noll men jag ska försöka ta tag i det snart.

Over and out..