Allt eller inget

Jag har börjat läsa allt eller inget av Rikard engfors.
Kan inte annat än att rekommendera den.
Speciellt om man någon gång gått in i väggen, drabbats av plötsliga panikattacker eller hamnat i en depression.
Hittills har boken inte varit någon besvikelse iallafall!
Har känt igen mig själv flera gånger.

I ett stycke har Rikard skrivit om hur man måste vara frisk för att orka vara sjuk idag, om hur svårt det är att bli tagen på allvar på de vanliga vårdcentralerna, hur läkare på akutmottagningar inte hittar något kroppsligt fel och skickar tillbaka en till vårdcentralen och hela tiden känns det som om man håller på att bli galen eller som om det är något allvarligt kroppsligt fel på en.

Jag har själv suttit i den sitsen, när mina panikattacker blev oförklarliga för mig själv var jag övertygad om att jag var sjuk på riktigt. Jag kom till akuten där dom konstaterade att jag minsann var helt frisk, tillslut trodde jag att jag höll på att bli galen. Sökte hjälp på psykiatriska akutmottagningen i hopp om att jag skulle få hjälp, där blev jag skickad tillbaka till vårdcentralen där jag bad om samtalsterapi men fick en ask piller, det hjälpte inte, samtidigt skulle jag jobba, och ta hand om pappa och alla andra runt omkring. Efter ett tag kände jag mig mer och mer misslyckad, jag kunde inte förstå varför jag inte orkade. Jag gjorde ett sista försök på psykakuten, satt och bara grät och fick väl fram att jag måste ha hjälp. Till sist så det pang och jag trodde jag skulle dö! Var helt övertygad, halsen bara drogs åt, hjärtat bultade så hårt och kroppen bara skakade. Jag hade tur, jag fick psykologkontakt, vi skulle träffas en gång i veckan. Nu skulle jag äntligen få reda på vad det var för fel på mig och om jag höll på att bli galen. När jag berättat min historia och sedan frågat vad det kan vara för fel på mig hörde jag bara ''men det är väl inte konstigt om du inte mår bra?'' Vaddå? Konstigt att jag inte mår bra? Jag kunde inte se allt jag utsatt mig för, att alltid vara tillgänglig, att ta hand om pappa varje dag efter minst 8 timmar jobb, att ställa upp och jobba helger. Jag fick aldrig vila, kunde aldrig bara vara. Stressad? Jo, okej, jag har varit rätt stressad, men jag är ju ung, jag borde klara så mycket mer.
Och detta sättet att se på mig själv har jag fortsatt med, jag jobbar varje dag med att acceptera mig själv, min ångest och att jag just nu inte klarar lika mycket som jag en gång gjort. 
Jag har fruktansvärt höga krav på mig själv.
Har börjat inse nu hur högt jag sätter ribban för mig själv.
Ibland, eller allt som oftast, är mina krav på mig själv helt orimliga.
Jag blir oftast allt eller inget själv.
Och jag kan inte säga nej, automatiskt svarar jag ja när någon ber om hjälp eller liknande. Det är få människor jag verkligen kunnat säga nej till. Och inte ens till dom har jag alla gånger lyckats säga nej när jag inte velat. För kraven jag har på mig själv är att jag ska vara tillgänglig, jag ska vara där och jag vill även på alla sätt undvika att göra någon besviken.
I hela mitt snart 25åriga liv har jag haft dåligt samvete mot andra i min omgivning, även om det inte är jag som ska ha dåligt samvete.
Men jag försöker lära.mig att stanna upp och känna efter, vad jag vill. Vad jag mår bra av och att kunna ha kontakt med mina känslor.
Det är bland det svåraste jag varit med om och varje dag är en kamp mot ångest och tankar om mig själv.
Men jag vet att jag ska klara detta.

Någon som känner igen sig?
Då är boken Allt eller inget av Rikard Engfors något för dig! Jag hittade den på bokrean på Coop för ynka 49 kronor! :)

Kram på er!