Jobbig skola

Har sån fruktansvärd ångest.
Nu är "kursen" snart slut och jag vet inte hur det kommer att bli nu.
Jag har inte den blekaste om vad jag ska göra nu när den är slut.
Känns som om allt kommer bli som förut nästan..
Känner mig ledsen och nere igen.
Jag vet att jag är starkare än jag tror men vart ska jag ta vägen?  Hur ska det gå med jobb eller ev utbildning?
För ett tag sen fick vi göra ett intressetest för att se inom vilken yrkeskategori man har mest intresse och kunskap av att jobba inom.
Min profil såg ut som följande,

1. Kreativitet och hantverk
2. Mode och design
3. Ta hand om människor

I kategori ett hittade jag flera yrken och utbildningar jag är och alltid vart intresserad av bl a frisör, möbeltapetsör, konstnär mm
Men seriöst, konstnär, hur långt kommer man på det?
Och frisör,  ja visst men då får man bekosta utbildningen själv med en sisådär 120 000 kr, och tapetsör finns ingen utbildning till just nu eftersom det inte finns några jobb där.
Jaha, what to do då?
Sitter och försöker hitta någon utbildning på distans just nu som kan passa. En distansutbildning är nog vad jag skulle klara av just nu iallafall. Kunna plugga hemifrån och inte ha pressen över att behöva vara i en skola varje dag. Men även om jag börjar på en utbildning kommer jag behöva jobba för att få det att gå runt..

Nä nu snurrar det för mycket i mitt huvud igen. Bäst att ta det som det kommer.. för det är ju såå lätt, eller inte.
Hur som haver så hoppas jag att det ska bli så bra det kan bli, en vacker dag iallafall.

Skammens panik..

Sitter ute nu. Vill inte riktigt hem.
Min dag var bra till en början.
Sökt jobb och vart med gruppen på spira. Helt underbart och jag var glad.
Allting vände snabbt.
Får ta nya tag imorgon men just nu vill jag inte hem till en tom säng.
Skulle kunna sitta här ute på trappan hela natten faktiskt.
Det är fortfarande varmt ute, 20 grader.

Jag har alltid skämts för hur jag är. Eller rättare sagt för att jag har panikångest. Där är min ömma punkt och den har folk tryckt på idag, som ganska många gånger förr och jag har känt mig helt värdelös.
Jag borde tydligen dölja att jag har den,  inte berätta och vara öppen med det. Men varför?  Varför ska jag dölja en del av mig som faktiskt format mig till den jag är? Hade jag inte haft min panikångest hade jag kanske vart på ett helt annat sätt?  Jag kanske hade vart omogen och känslokall istället? 
Jag kanske inte hade kunnat se och uppskatta småsaker i livet på samma sett?  Jag kanske inte alls hade uppskattat mina vänner utan mer tagit dom för givet?  Vad säger att mitt liv hade vart perfekt eller att jag hade vart perfekt bara för att jag inte hade ångest?
Men det kanske det hade vart?  Jag kanske hade varit precis som alla andra som tycker att jag borde skämmas över att ha ångest? Precis som dom som har förutfattade meningar om människor som inte är som just alla andra?
Dom senaste månaderna har jag verkligen lärt mig tycka om och se människor utifrån deras personligheter och unika drag istället för att placera dom i fack där vissa är "normala" och andra "konstiga"
Om jag nu är så jäkla "konstig" så är jag stolt över det och tänker inte dölja något om vem jag är!  För det är den jag är som gör mig unik precis som alla andra. Ingen är felfri, absolut inte jag och jag tänker inte låtsas att vara någon jag inte är för att de som ser sig som "normala" även ska tycka att jag är det..

Tårarnas ränder som skulle släcka alla onda bränder men försvann långt bort i glömskans händer.

Jag vill bara gråta ut allt, men jag kan inte.
Jag vill gråta för pappa, för ångesten jag lever med, för ensamheten jag känner och för att jag faktiskt är ledsen men det kommer inga tårar.
Jag kan känna hur dom bränner på insidan men jag får inte ut dom. Kroppen orkar liksom inte gråta. Förstår inte riktigt vad det är med mig, har nog aldrig varit såhär fysiskt trött i hela mitt liv, mitt upp i all stress och press och ångest så kommer en kroppslig trötthet och värk. Vad är det här? Jag är 24 år gammal inte 84! Men det känns så.. Och så fort jag gör något så blir jag helt slut, att städa hemma, ta en promenad, träffa vänner, ja det mesta jag gör resulterar i trötthet. Och inte sover jag bättre för det. Skumt hur kroppen fungerar ibland.

Mötet ang pappa som vi hade idag gick helt okej.
Jag hoppas nu att det blir en förändring till pappas fördel. Och att han får det bättre.
Fy fasiken va idag är en dån dag då jag saknar den gamla pappa. Min pappa!
Vill inte se honom sjuk mer och veta att det aldrig kommer bli bättre. Min insida går sönder. Jag saknar pappa!!

Var rädd om dom ni älskar!
Och var rädda om er själva! ♥
Kramas mycket och ofta. .

Stressen just nu..

Snart dags att gå iväg på möte för pappa med kommunen och div samordnare och personal runt om.
Stressnivån är inte kul nu.
Så mycket tankar och oro, och inte bara för pappa utan även för att sitta på det här mötet.
Massa ångest. Plus feber och ont i kroppen på detta. Dags för en snabbdusch sen blir det stress iväg.

Om en månad fyller jag dessutom år.
25 år. Vad ska man göra då?

Jaja.

Kram