Skammens panik..

Sitter ute nu. Vill inte riktigt hem.
Min dag var bra till en början.
Sökt jobb och vart med gruppen på spira. Helt underbart och jag var glad.
Allting vände snabbt.
Får ta nya tag imorgon men just nu vill jag inte hem till en tom säng.
Skulle kunna sitta här ute på trappan hela natten faktiskt.
Det är fortfarande varmt ute, 20 grader.

Jag har alltid skämts för hur jag är. Eller rättare sagt för att jag har panikångest. Där är min ömma punkt och den har folk tryckt på idag, som ganska många gånger förr och jag har känt mig helt värdelös.
Jag borde tydligen dölja att jag har den,  inte berätta och vara öppen med det. Men varför?  Varför ska jag dölja en del av mig som faktiskt format mig till den jag är? Hade jag inte haft min panikångest hade jag kanske vart på ett helt annat sätt?  Jag kanske hade vart omogen och känslokall istället? 
Jag kanske inte hade kunnat se och uppskatta småsaker i livet på samma sett?  Jag kanske inte alls hade uppskattat mina vänner utan mer tagit dom för givet?  Vad säger att mitt liv hade vart perfekt eller att jag hade vart perfekt bara för att jag inte hade ångest?
Men det kanske det hade vart?  Jag kanske hade varit precis som alla andra som tycker att jag borde skämmas över att ha ångest? Precis som dom som har förutfattade meningar om människor som inte är som just alla andra?
Dom senaste månaderna har jag verkligen lärt mig tycka om och se människor utifrån deras personligheter och unika drag istället för att placera dom i fack där vissa är "normala" och andra "konstiga"
Om jag nu är så jäkla "konstig" så är jag stolt över det och tänker inte dölja något om vem jag är!  För det är den jag är som gör mig unik precis som alla andra. Ingen är felfri, absolut inte jag och jag tänker inte låtsas att vara någon jag inte är för att de som ser sig som "normala" även ska tycka att jag är det..