Ett år i svart

Så mycket som kan hända på ett år!
Snart är det slutet på mars, vid den punkten för ett år sen hade jag panikattacker var och varannan timma kändes det som. Jag vågade inte vara ensam hemma för att jag var rädd för att få en attack när jag var själv. Jag stötte bort de flesta som försökte komma mig nära - förlåt M..
Jag kunde inte äta klokt och tanken på att ta mig utanför dörren gav mig panik.
Jag orkade knappt duscha och kunde inte se nått positivt.
Det kändes som om jag tappade greppet och som om jag aldrig skulle må bra igen.
Det här varit en lång process och än är den inte slut. Men det känns som om den sakta men säkert går åt rätt håll.
Jag är rädd för att skriva att jag mår bra, ifall det skulle vända igen. Jag är livrädd att må så dåligt igen. Långt ifrån alla dagar är bra, men det känns som om jag är mer på banan igen och de dåliga dagarna känns mindre tunga. Jag börjar känna att det kommer bli bra igen.
Eller rättare sagt jag kan känna att det blir bra igen och jag kommer ta mig upp. Här en del mål jag ska klara av men mer om mina mål en annan gång!
Till alla er som läser detta så ska ni veta att inget är omöjligt. Klarar jag av det så kan ni! Jag trodde aldrig jag skulle sluta vara deprimerad, trodde aldrig panikattackerna skulle ta slut, och att rädslan för dom skulle bli lättare att hantera, allt var svart men nu vet jag bättre. Det vänder även om det tar tid innan man står stadigt igen.
Men jag tror jag är på väg! ♡