Stressande mål

Ligger här nu och har en oroande känsla. Hela omgivningen känns obekväm och jobbig.  Känner mig konstant stressad och ångestfylld.  Som en bomb som bara tickar. Hoppas att jag ska kunna sova i natt.. klarar jag bara av morgondagen på jobbet är jag ledig i två dagar innan jag ska jobba igen på fredag. Känns som om min kropp inte orkar mer snart. Jag känner igen denna känslan men vet inte hur jag ska stoppa den. Jag kan liksom inte varva ner när jag väl börjat såhär. Det slutar bara med att en sak efter den andra kraschar runt mig och det har redan börjat, stressmomenten bara hopar sig just nu.

Fan fan fan..

Pillapiller-noja

I lördags blev jag och min stora misse osams. Det hela började med att jag skulle klippa katternas klor, började med Stella som är minst och absolut den mest följsamma och snälla katten finns, hon säger inte mycket om nått sålänge man inte ska bära henne. Hursomhelst så var pinan för henne över på ca två minuter. Normalt sätt brukar man få vara två när det är Jens tur, han är tjurig och hatar allt vad klippa klor, borsta pälsen och ta mediciner heter. Men, tänkte jag, jag klarar nog av att ta honom själv denna gången. Tji fick jag för när han såg sin chans att bli fri efter att första klon klipptes så bet han mig i handen. Det blödde lite, jag tvättade det och tog ett nytt tag om honom och klippte resten. Tänkte inte så mycket mer på det men någonstans i bakhuvudet låg det att jag nångång läst om att kattbett inte är så bra. Nåja jag gick och la mig sov gott och vaknade på morgonen med en hand som bara pulserade och gjorde ont, tänkte för mig själv att det där ser ju inte så bra ut. Pratade med mamma som tyckte att jag skulle kolla upp det, nja tänkte jag och ringde sjukvårdsrådgivningen. Mär jag berättade om vad som hänt sa hon till mig att genast ta mig ner till primärvårdsakuten,  på direkten för kattbett var tydligen inget att leka med om det gått hål på huden. Sagt och gjort o mitt yrvakna tillstånd tog jag mig ner till en läkare som tittade på det och kpnstaterade att det där vad minsann infekterat. Katter har bakterier i munnen som är farliga för människor och kan leda till blodförgiftning och allvarliga infektioner. Så nu tuggar jag penicillin,  tabletter som är stora som stolpiller! Har aldrig sett något liknande. 3 om dagen i 7 dagar dessutom! Fy fan! Jag hatar penicillin då jag alltid mår pyton av det. Får sån pngest av penicillinet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Främst att jag är rädd för biverkningar. Jag mår illa och har ont i magen. Ont i magen har jag visserligen konstant men det behöver ju inte spädas på ännu mer tycker jag. Trött man bli på kommentaren alla läkare slänger ur sig i det läget, "ät lite fil med actiduf och bifidus (hur det nu stavas?) Värdelöst! Helt jävla värdelöst! Totalt verkningslöst är det iallafall!  Fil.. pfft..

Jag läste en grej härom dagen, en mening som fick mig att stanna upp, först tänkte jag att, jo så är det.
Sen läste jag en kommentar om det att så var det inte, det som händer en är inte alltid menat och ofta väldigt orättvist men du klarar det för att du inte har något val.
Jag förstår poängen, men min tanke är fortfarande inte helt förändrad
Meningen löd iaf :

"You were only given this life because you were strong enough to live it"

Så här tänker jag, om jag nu ska dra det efter min egna situation lite, jag har ångest, så gott som dagligen. Det är ett helvete och alla de som har eller iaf nångång haft ångest förstår kanske vad jag menar. Jag har många gånger tittat på andra som inte lider av de problemen jag både haft och har och tänkt att jag vill byta, här och nu, bara byta liv och se hur det känns att inte ha panikattacker,  ångest och olustkänsla. Jag accepterar numera att jag har det som jag har det och förmodligen är det väl någonstans meningen att jag ska ha det och att jag ska ta mig igenom det. För vad man än tänker om människor med ångest så är vi allt annat än svaga. Tänk alla panikattacker man haft och man står här fortfarande! Man är kanske onödigt rädd av sig men inte svag. Jag är stark nog att faktiskt genomlida paniken, ta mig upp och utmana mig själv.
Om man nu ska tro att allt är förbestämt av ödet så är det väl så att det livet man lever fick man för att man var den enda stark nog att klara av sitt egna helvete. Vem säger att jag hade klarat av någon annans liv bättre?
Sen tror ju jag mer på teorin att vi skaffar oss våra egna öden av de val man gör i livet. Även om alla val inte är medvetna val eller genomtänkta. Jag var så liten när jag drabbades av panik första gången att det jag blev var rädd, fruktansvärt värt rädd och jag visste inte om vilka val jag hade.  Därför fortsatte jag att vara rädd, jag som så många andra med panikångest visste inte det ofarliga i faran vi själva upplevde. Där kommer det omedvetna valet många gör, man väljer att fortsätta vara rädd istället för att möta paniken och all ångest och säga stopp. Det finns självklart andra orsaker bakom panikångest där kanske sjukdomar är bakgrunden till ångesten och jag menar inte att man valt att vara sjuk, absolut inte. Sjukdomen innebär med all säkerhet att man får kämpa yttligare lite till. Och det är ingen lätt kamp att ta makten över en djupt rotad rädsla.
Men jag tänker aldrig sluta försöka! Jag vägrar! En dag vill jag kunna säga till ångesten och alla rädslor att, det här är mitt liv så om ni ursäktar här så ska jag faktiskt leva det så fuck off.
Ja exakt så, fuck panikångest.

Imorgon blir ytterligare en dag jag ska utmana mig själv på. Att komma iväg till jobbet och få i mig 3 tabletter till av den vidriga penicillinet.

Over and out

En liten bild på mina hjärtan,  liten och stor! 

Sömnlös sömn

I natt har jag sovit fast det har ändå känts som att jag vart vaken hela natten. Sovit jätteroligt med andra ord, hela natten har känts som en lång mardröm av ett ångest liknande tillstånd. Förmodligen beror det på all stress som vart det sista, med arbetsträning och mycket runt om. Det innebär fortfarande ångest att ta sig till jobbet men inte lika mycket som förut, det är som om för varje dag som går så blir det pytte pytte pyttelite lättare och vart enda mikromilligram som kan lättas från tyngden mottas tacksamt från mig. Jag känner mig ändå stolt övrr det jag köarat hittills och är nöjd med min insats. Jag har trottsat min ångest i flera veckor nu och jag trivs verkligen med jobbet. Både med allt jag gör och med arbetskamraterna. Men just nu är det lagom med 3 tim/ 3 dagar i veckan. Jag har inte orken att belasta mig mer än.
Men jag har märkt att min ork och lust till att göra annat som jag inte har orkat/haft lust till kommit tillbaka lite mer. Som att måla, förra helgen gjorde jag två tavlor och skissade lite. Grejade även hemma hela helgen, fick upp en ny taklampa, flyttat om lite och fixat. Känns skönt att det går åt rätt håll än sålänge nu :)

P o K , en trött men rätt nöjd Sanna :)

Arbetsträning del. 2

Det är fruktansvärt att ha en massa ångest. Längesen jag kände mig såhär hjälplös och liten nu. Arbetsträn i ngen tar fruktansvärt mycket energi och att varje dag när jag ska till jobbet vakna med oro och ångest för om jag ska klar av dagen. Är inne på vecka två nu och haar totalt gjort fyra dagar. Jag undrar hur länge till jag ska ha sån här fruktansvärd ångest över att åka dit. När jag väl är där känns det okej, oron över att bli dålig där hänger kvar någonstans i bakhuvudet men jag känner att jag klarar av att koncentrera mig på arbetet. Jag tycker det är riktigt kul att träffa kunder och kunna hjälpa dom, gillar även att gå och greja, fronta och städa i butiken. Frukostrasten och morgonmötet är det värsta, då kan jag inte fokusera utåt längre utan blir sittandes med mina tankar och alla runt mig. Jag slutar liksom andas så fort jag hör frukostsignalen. Hur ska jag nånsin ta mig ur det här? När ska jag sluta vara rädd för panikattacker? Och allt som kan orsaka panikattacker.  Känner på ett sätt att den sociala fobin jag öed av för flera år sen var lättare att träna bort. Den var ett riktigt helvete den med men på något sätt visste jag precis när och varför paniken kom. Det vet jag inte riktigt längre så jag vet inte vad jag ska  utsätta mig för heller. En fobi går ju endast att träna bort genom exponering, att utsätta sig för det man är rädd för, men hur ska jag utsätta mig för panikattacker?
Imorgon är sista dagen på den här veckan. Kommer kännas som en befrielse när den är över! På fredag är det midsommar och jag och Anna har bestämt oss för att ta det lugnt nu. Kanske åka in till Liseberg en sväng sen bara vara. Skita i allt traditionellt firande med fylla och stök. Bara hon och jag lugnt och skönt. Jag har ju ändå vart så gott som nykter de senaste åren och fastän jag varit iväg på div midsommarfiranden så har det inte känts särskilt givande. Sista midsommar som var rätt kul var för några årsen då vi grillade och spela spel, lekte lekar och umgicks ett gäng. Drack några öl och jag var väl lugnast i gänget där men mådde ändå rätt okej :)
Nästa vecka jobbar jag morgon igen och det är skönt att bara vara och samla energi tills dess, det kommer nämligen behövas..

#önskarjagvarnormal

Arbetsträning

Har börjar att arbetsträna nu. Hänt så mycket sen sist jag skrev.
Började arbetsträna i måndags. På en helt NY  arbetsplats!!
Och veckan började verkligen inte bra där, någon timma in på arbetsdagen fick jag världens panikattack,  ville bara fly därifrån.  Men stannade kvar och mådde pest, när jag sen kom hem efter tre timmar var jag ledsen och matt. Ville inte tillbaka igen, men samtidigt ville jag inte ge upp. På tisdagen tog det verkligen emot att ta mig dit, hade panik från det att jag vaknade. Men trotsade åter igen hur jag mådde och åkte dit för att ge mig in i arbetsdag nr 2. Och till min stora förvåning flöt denna dagen på ganska bra, hade lite känningar av paniken men det blev aldrig någon mer attack. Kände mig så mycket starkare på tisdag eftermiddag än vad jag gjort på länge men både psykiskt och fysiskt var jag helt slut, all oro hade tagit all min energi. Meningen var att jag skulle jobbat även tre timmar på onsdagen men där tog det stopp, kände att jag faktiskt presterat det jag kunnat denna veckan och det är ju det som är meningen när man arbetstränar - att själv känna efter vad man klarar. Jag känner mig ändå rätt nöjd att jag klarade av de två dagarna och att jag trots min rädsla för mer attacker tog mig dit igen.
På måndag börjar jag kl 8 och det kommer bli en utmaning, att både ta sig upp och att komma igång innan jag åker dit, hinna äta frukost och varva ner och inte bara kasta mig i bilen och ha bråttom.
Är så fruktansvärt rädd att jag ska misslyckas med min arbetsträning och inte klara av den, att paniken inte försvinner och att jag ger upp. Är nästan lika rädd för att misslyckas som jag är för att få mer panikattacker.
Denna veckan har varit en utmaning och jag har verkligen känt mer än nånsin att jag önskar att jag vore "normal". Att jag kunde ta mig till en ny arbetsplats med lite vanlig nervositet istället för en massa ångest, panik och div katastroftankar. Det är verkligen en utmaning att acceptera detta med mig själv, lära mig känna efter och säga ifrån och sluta bry sig om vad folk runt om tycker och tänker. Men trots det tuffa har jag haft otroligt bra stöd runt mig, inte av alla men av min arbetsmarknadshandläggare M och av vänner och bekanta. Dom har verkligen gjort det möjligt för mig att våga ta mig igenom det här och peppat mig till att klara det.
-Ni betyder såååå mycket för mig.
Och såklart har min älskade Anna, min själsfrände och "ångestsyster" vart den som verkligen peppat mig att stå på mig. Jag har en lång väg kvar att kunna bli en sån som säger nej istället för ja när jag egentligen inte viöl eller klarar nått men Anna är en fantastisk förebild för mig där! (Me love you so much ♥)

Nu är det helg och två dagar kvar tills jag måste utmana mig själv och ta mig till jobbet igen. Dags för vila och avkoppling. Det kommer behövas!

Love

Jobbig skola

Har sån fruktansvärd ångest.
Nu är "kursen" snart slut och jag vet inte hur det kommer att bli nu.
Jag har inte den blekaste om vad jag ska göra nu när den är slut.
Känns som om allt kommer bli som förut nästan..
Känner mig ledsen och nere igen.
Jag vet att jag är starkare än jag tror men vart ska jag ta vägen?  Hur ska det gå med jobb eller ev utbildning?
För ett tag sen fick vi göra ett intressetest för att se inom vilken yrkeskategori man har mest intresse och kunskap av att jobba inom.
Min profil såg ut som följande,

1. Kreativitet och hantverk
2. Mode och design
3. Ta hand om människor

I kategori ett hittade jag flera yrken och utbildningar jag är och alltid vart intresserad av bl a frisör, möbeltapetsör, konstnär mm
Men seriöst, konstnär, hur långt kommer man på det?
Och frisör,  ja visst men då får man bekosta utbildningen själv med en sisådär 120 000 kr, och tapetsör finns ingen utbildning till just nu eftersom det inte finns några jobb där.
Jaha, what to do då?
Sitter och försöker hitta någon utbildning på distans just nu som kan passa. En distansutbildning är nog vad jag skulle klara av just nu iallafall. Kunna plugga hemifrån och inte ha pressen över att behöva vara i en skola varje dag. Men även om jag börjar på en utbildning kommer jag behöva jobba för att få det att gå runt..

Nä nu snurrar det för mycket i mitt huvud igen. Bäst att ta det som det kommer.. för det är ju såå lätt, eller inte.
Hur som haver så hoppas jag att det ska bli så bra det kan bli, en vacker dag iallafall.

Skammens panik..

Sitter ute nu. Vill inte riktigt hem.
Min dag var bra till en början.
Sökt jobb och vart med gruppen på spira. Helt underbart och jag var glad.
Allting vände snabbt.
Får ta nya tag imorgon men just nu vill jag inte hem till en tom säng.
Skulle kunna sitta här ute på trappan hela natten faktiskt.
Det är fortfarande varmt ute, 20 grader.

Jag har alltid skämts för hur jag är. Eller rättare sagt för att jag har panikångest. Där är min ömma punkt och den har folk tryckt på idag, som ganska många gånger förr och jag har känt mig helt värdelös.
Jag borde tydligen dölja att jag har den,  inte berätta och vara öppen med det. Men varför?  Varför ska jag dölja en del av mig som faktiskt format mig till den jag är? Hade jag inte haft min panikångest hade jag kanske vart på ett helt annat sätt?  Jag kanske hade vart omogen och känslokall istället? 
Jag kanske inte hade kunnat se och uppskatta småsaker i livet på samma sett?  Jag kanske inte alls hade uppskattat mina vänner utan mer tagit dom för givet?  Vad säger att mitt liv hade vart perfekt eller att jag hade vart perfekt bara för att jag inte hade ångest?
Men det kanske det hade vart?  Jag kanske hade varit precis som alla andra som tycker att jag borde skämmas över att ha ångest? Precis som dom som har förutfattade meningar om människor som inte är som just alla andra?
Dom senaste månaderna har jag verkligen lärt mig tycka om och se människor utifrån deras personligheter och unika drag istället för att placera dom i fack där vissa är "normala" och andra "konstiga"
Om jag nu är så jäkla "konstig" så är jag stolt över det och tänker inte dölja något om vem jag är!  För det är den jag är som gör mig unik precis som alla andra. Ingen är felfri, absolut inte jag och jag tänker inte låtsas att vara någon jag inte är för att de som ser sig som "normala" även ska tycka att jag är det..