Skriver av mig lite igen..
Fortfarande trött, fruktansvärt seg och känner mig tom.
Idag är en sån dag då det mesta känns tungt, trodde på nått sätt att dom dagarna skulle vara borta.
Vill bara bli mig själv igen.
Saknar mig själv, vart tog jag vägen?
Ligger och väntar på att min bror ska komma hit, vill inte vara ensam..
Orkar inget just nu, vill ha tillbaka min energi. vara glad igen.
Konflikterna i mitt huvud känns bara ännu värre.
Väntar och väntar på att detta ska släppa, försöker göra saker, men kommer inte alltid ihåg vad jag tycker är roligt, eller vad jag brukar tycka är roligt. Känner mig frånvarande idag och vill nog mest sova igen.
Längtar efter våren, solen och sommaren.
Finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se.
Så trött på försäkringskassan nu, vart sjukskriven sen oktober och väntar fortfarande på ersättning.
Allt bara växer just nu.
Är det såhär det ska vara resten av livet? Ska jag alltid ha ångest eller är den till för att göra mig starkare för att jag är ämnad åt något stort?
Hur vänder jag på det? Hur kan jag lägga om energin som ångesten tar från mig och lägga den på något värdefullt?
Någon som lyckats med det nångång?
Brukar försöka måla och skapa när det är som värst men lyckas inte direkt omvandla ångesten till kreativitet, hade jag kunnat det hade jag nog lyckats med stordåd ;)
Because you are everywhere i go,
and when i close my eyes it's you i see..
Om du bara visste hur mycket jag tänker på dig,
och hur mycket mitt huvud inte vill lyssna på resten av min kropp.
Hur mina hjärnspöken försöker säga till mig att låta bli, hur mycket dom skrämmer mig.
Och hur mycket mitt hjärta bara vill ha dig här, vara nära dig.
Om du bara visste..
måndag 28 januari 2013
God Morgon!? ehm, eftermiddag..? KVÄLL?
Igår kväll testade jag en tablett som min läkare skrev ut till mig för att ta varje kväll, den ska hjälpa mig med sömnen och sen, främst, ska den även hjälpa mot ångest.
Quetiapin heter den, jag ska ta en tablett, 25 mg, till kvällen ca två timmar innan jag lägger mig.
Fick den utskrivet för rätt längesen nu och inte vågat testa den, min läkare ringde i förra veckan och frågade hur det gick med den. Och jag sa som det var, att jag inte vågat.
Han föreslog därför att jag kunde dela på en tablett för att testa.
Sagt och gjort nu då, jag delade en sån liten rund tablett igår, och tog en tredjedel (!)
Och nu till det sjuka, med undantag för ett par korta stunder idag, har jag sovit fram tills nu !!
Och ge mig en halvtimma så sover jag säkert igen.. ZzzZzzz
Som en zombie typ.
Jätte skönt att slippa ångesten men är det verkligen värt om man ska sova bort livet?
Jaja, jag går väl och lägger mig igen.. Natti!
Quetiapin heter den, jag ska ta en tablett, 25 mg, till kvällen ca två timmar innan jag lägger mig.
Fick den utskrivet för rätt längesen nu och inte vågat testa den, min läkare ringde i förra veckan och frågade hur det gick med den. Och jag sa som det var, att jag inte vågat.
Han föreslog därför att jag kunde dela på en tablett för att testa.
Sagt och gjort nu då, jag delade en sån liten rund tablett igår, och tog en tredjedel (!)
Och nu till det sjuka, med undantag för ett par korta stunder idag, har jag sovit fram tills nu !!
Och ge mig en halvtimma så sover jag säkert igen.. ZzzZzzz
Som en zombie typ.
Jätte skönt att slippa ångesten men är det verkligen värt om man ska sova bort livet?
Jaja, jag går väl och lägger mig igen.. Natti!
söndag 27 januari 2013
Ensamheten, otryggheten, ovissheten.. Och alla andra jäkla -"heten"..
Jävla ångest!
Fram och tillbaka hela helgen har jag haft en massa ångest och panikkänslor
Utan att jag egentligen vet varför.
Måste ju finnas någon extrem diagnos för det här.
Känns onaturligt att ha såhär mycket ångest.
Och ändå har jag haft andra saker att fokusera på, men den här jäkla känslan vägrar släppa.
Någon som känner igen sig?
Känner mig otrygg i mitt egna sällskap, otrygg med andra, ja, otrygg för det mesta.
Ibland känns det som om att jag blir uppäten inifrån av alla känslor, alla intryck.
För första gången på länge tog jag en stesolid idag, hjälpte sådär, och jag vet att den kommer att trigga igång lite abstinens imorgon.
Åt stesolid i våras och somras, alldeles för mycket, märkte att jag fick smått abstinensbesvär efter ett tag.
Det började klia på armarna, jag blev rastlös och fick sjuka ångestattacker, men oftast utan panik.
Huvudet sa liksom till mig att jag behövde mer stesolid, började få panik när min läkare tvekade att skriva ut mer och började ifrågasätta hur mycket jag åt av dom. Så jag slutade, innan jag satt helt i det.
Nu fungerar dom mer som en trygghet, jag vet att jag har några ifall det värsta skulle hända, ifall paniken skulle komma och aldrig gå över, vilket den ju givetvis gör, och då slipper man ju tabletterna.
Dom är skit verkligen men faktiskt dom som hjälper bäst mot paniken.
Har även atarax och lergigan som "behovsmediciner"
Ataraxen blir man ju extremt trött av, lergiganen är bara på 5 mg så en sån kan jag ta och sova på ibland, dom funkar hyfsat faktiskt, även om man blir trött och smått seg av dom med.
Nä, nu har jag väl skrivit av det negativa..
Som sagt har jag haft annat att fokusera på i helgen med.
I fredags var jag sjukt nervös, skulle få besök.
Känner mig helt låst då och får typ panik.
Som tur var hade jag Anna och Karolina som stöd på WhatsApp (Ja, jag är en tönt)
Tyckte nog att jag klara det ganska bra, men hade spänt mig hela dagen så var jätte trött.
Vaknade med hjärtklappning asså, haha.
I lördags skulle vi ut och fira Sara som fyllt år, men efter lite ändrade planer blev det bara jag och Karolina. Vi var nere på andra lång och tog varsin öl, min var alkoholfri då jag körde, men ändå :)
Idag skulle jag egentligen ätit lunch på stan men som sagt så satt ju paniken i, velade fram och tillbaka och kunde inte riktigt släppa alla tankar om allt som oroar mig och bara en sån grej som att äta, dessutom på stan, blev en megagrej. DummaJäklaPanik!
Och att äta ute är inte min starka sida heller, får lite smått panik bara jag tänker på det.
Maten har bara blivit jobbigare och jobbigare igen.
Hur som helst, det slutade med att mitt "fredagsbesök" kom hit och kramades lite med mig, kände mig lugnare ett tag sen var det dags att skjutsa honom (Ja, det är en han :)) till flygplatsen.
Känt mig tom hela kvällen nu, kan inte riktigt sätta fingret på allt då det är en massa konflikter inombords.
Saknar, men rädd för att låta någon komma nära.
Vill, men rädd för kraven.
Nu är det iallafall tomt och ensamt..
Ensamt och otryggt..
Fram och tillbaka hela helgen har jag haft en massa ångest och panikkänslor
Utan att jag egentligen vet varför.
Måste ju finnas någon extrem diagnos för det här.
Känns onaturligt att ha såhär mycket ångest.
Och ändå har jag haft andra saker att fokusera på, men den här jäkla känslan vägrar släppa.
Någon som känner igen sig?
Känner mig otrygg i mitt egna sällskap, otrygg med andra, ja, otrygg för det mesta.
Ibland känns det som om att jag blir uppäten inifrån av alla känslor, alla intryck.
För första gången på länge tog jag en stesolid idag, hjälpte sådär, och jag vet att den kommer att trigga igång lite abstinens imorgon.
Åt stesolid i våras och somras, alldeles för mycket, märkte att jag fick smått abstinensbesvär efter ett tag.
Det började klia på armarna, jag blev rastlös och fick sjuka ångestattacker, men oftast utan panik.
Huvudet sa liksom till mig att jag behövde mer stesolid, började få panik när min läkare tvekade att skriva ut mer och började ifrågasätta hur mycket jag åt av dom. Så jag slutade, innan jag satt helt i det.
Nu fungerar dom mer som en trygghet, jag vet att jag har några ifall det värsta skulle hända, ifall paniken skulle komma och aldrig gå över, vilket den ju givetvis gör, och då slipper man ju tabletterna.
Dom är skit verkligen men faktiskt dom som hjälper bäst mot paniken.
Har även atarax och lergigan som "behovsmediciner"
Ataraxen blir man ju extremt trött av, lergiganen är bara på 5 mg så en sån kan jag ta och sova på ibland, dom funkar hyfsat faktiskt, även om man blir trött och smått seg av dom med.
Nä, nu har jag väl skrivit av det negativa..
Som sagt har jag haft annat att fokusera på i helgen med.
I fredags var jag sjukt nervös, skulle få besök.
Känner mig helt låst då och får typ panik.
Som tur var hade jag Anna och Karolina som stöd på WhatsApp (Ja, jag är en tönt)
Tyckte nog att jag klara det ganska bra, men hade spänt mig hela dagen så var jätte trött.
Vaknade med hjärtklappning asså, haha.
I lördags skulle vi ut och fira Sara som fyllt år, men efter lite ändrade planer blev det bara jag och Karolina. Vi var nere på andra lång och tog varsin öl, min var alkoholfri då jag körde, men ändå :)
Idag skulle jag egentligen ätit lunch på stan men som sagt så satt ju paniken i, velade fram och tillbaka och kunde inte riktigt släppa alla tankar om allt som oroar mig och bara en sån grej som att äta, dessutom på stan, blev en megagrej. DummaJäklaPanik!
Och att äta ute är inte min starka sida heller, får lite smått panik bara jag tänker på det.
Maten har bara blivit jobbigare och jobbigare igen.
Hur som helst, det slutade med att mitt "fredagsbesök" kom hit och kramades lite med mig, kände mig lugnare ett tag sen var det dags att skjutsa honom (Ja, det är en han :)) till flygplatsen.
Känt mig tom hela kvällen nu, kan inte riktigt sätta fingret på allt då det är en massa konflikter inombords.
Saknar, men rädd för att låta någon komma nära.
Vill, men rädd för kraven.
Nu är det iallafall tomt och ensamt..
Ensamt och otryggt..
torsdag 24 januari 2013
Ångesthelvete!!
Eller ångest från helvetet..?
Varför just nu?
Jag kan aldrig fatta varför jag får ångest, har svårt att se sambandet men ska försöka här,
Stressad
Massa måsten
Ilska
För lite mat
För lite sömn ?
Försökt måla lite för att komma på andra tankar men inget funkar.
Blir galen på det här.
Ätit två mackor.
Magen vill inte sluta bråka heller.
Fosterställning i soffan!!!!!
Hjälper ju inte att vara stressad när man inte kommer någonstans heller.
Jag hatar det här!
Gnällt av mig lite iaf, på dåligt humör :(
Varför just nu?
Jag kan aldrig fatta varför jag får ångest, har svårt att se sambandet men ska försöka här,
Stressad
Massa måsten
Ilska
För lite mat
För lite sömn ?
Försökt måla lite för att komma på andra tankar men inget funkar.
Blir galen på det här.
Ätit två mackor.
Magen vill inte sluta bråka heller.
Fosterställning i soffan!!!!!
Hjälper ju inte att vara stressad när man inte kommer någonstans heller.
Jag hatar det här!
Gnällt av mig lite iaf, på dåligt humör :(
onsdag 23 januari 2013
Längesen..
Längesen jag skrev av mig nu..
Det har varit en jobbig vecka.
Förra onsdagen var jag hos min psykolog för första gången sen juluppehållet.
Kände mig lättad och glad efteråt, hade energi när jag kom hem och kände att jag skulle ta tag i disken som snällt stod och väntade på mig i köket.
Efter ett litet tag ringde telefonen, det var från pappas boende.
Tappade andan, pappa hade förlorat talet och balansen, kände hur paniken kom.
Släppte allt hemma för att åka till pappa, väl där väntade vi på en ambulans som sen tog oss direkt till stroke avd på Sahlgrenska.
Paniken ville inte ge med sig.
Inte igen liksom, inte pappa, inte igen!
Efter ett par dagar började talet komma tillbaka, men han har fortfarande svårt med balans och motorik.
Men imorgon ska han få komma hem!
Förövrigt har det varit mycket bråk i familjen :(
Jag och min syster är inte riktigt vänner just nu, av flera anledningar egentligen.
Tar all energi med sånt hängandes i luften.
I söndags fick jag en panikattack, den första sen jul. Och allt pga bråk och ångest.
Men nu är det nya tag som gäller!
En väldigt positiv sak som hänt den senaste veckan är dock att jag ska få börja på SPIRA och framstegen!
Ser verkligen fram emot det! 16 veckor med start 4 februari :)
Fick beskedet i måndags, och det var verkligen ett besked som jag behövde.
Äntligen kanske det vänder!
Hoppas verkligen att detta är vändningen och starten på något nytt.
En rutin i vardagen med, det är verkligen nått jag behöver!
Det har varit en jobbig vecka.
Förra onsdagen var jag hos min psykolog för första gången sen juluppehållet.
Kände mig lättad och glad efteråt, hade energi när jag kom hem och kände att jag skulle ta tag i disken som snällt stod och väntade på mig i köket.
Efter ett litet tag ringde telefonen, det var från pappas boende.
Tappade andan, pappa hade förlorat talet och balansen, kände hur paniken kom.
Släppte allt hemma för att åka till pappa, väl där väntade vi på en ambulans som sen tog oss direkt till stroke avd på Sahlgrenska.
Paniken ville inte ge med sig.
Inte igen liksom, inte pappa, inte igen!
Efter ett par dagar började talet komma tillbaka, men han har fortfarande svårt med balans och motorik.
Men imorgon ska han få komma hem!
Förövrigt har det varit mycket bråk i familjen :(
Jag och min syster är inte riktigt vänner just nu, av flera anledningar egentligen.
Tar all energi med sånt hängandes i luften.
I söndags fick jag en panikattack, den första sen jul. Och allt pga bråk och ångest.
Men nu är det nya tag som gäller!
En väldigt positiv sak som hänt den senaste veckan är dock att jag ska få börja på SPIRA och framstegen!
Ser verkligen fram emot det! 16 veckor med start 4 februari :)
Fick beskedet i måndags, och det var verkligen ett besked som jag behövde.
Äntligen kanske det vänder!
Hoppas verkligen att detta är vändningen och starten på något nytt.
En rutin i vardagen med, det är verkligen nått jag behöver!
tisdag 15 januari 2013
Hypokondri.. Japp !
Känner mig matt och trött idag.
Ångesten är tillbaka, men jag vet inte riktigt varför..?
Känns som om jag håller på att få urinvägsinfektion.. igen..
För några år sen hade jag urinvägsinfektioner titt som tätt, ca 9 st på ett år!
Hatar pencillin med. Åt furadantin säkert 7 ggr.
Sen är jag hypokondrisk med.
Många tror att man inbillar sig att man har ont eller är sjuk,
så är det inte.
Man har en tendens att känna efter lite mer än andra kanske.
Jag riktar alltid fokus inåt, vad som känns i kroppen och även normala reaktioner kan bli skrämmande.
Jag har på ett sätt lärt mig hantera det och kan ofta skämta bort det med mig själv.
Det är inte så att jag konstant går runt och nojjar över sjukdomar.
Kanske lite, speciellt magsjuka!
Med UVI går mina tankar ungefär så här:
"Tänk om det är värre, tänk om det går upp i njurarna, tänk om jag måste äta pencillin igen.. osv"
Jag har svårt att komma iväg till läkaren med, känns som om dom inte riktigt tar det på allvar,
när blev det normalt att ha UVI 9 ggr på ett år? Mer än 3/år bör utredas vidare sägs det ju.
Och jag har verkligen testat alla huskurer jag vet, tranbärsjuice, c-vitamin, dricka mycket - kissa ofta osv.
Är det någon som sitter inne på något dunderknep så hör gärna av er!
Nu tänkte jag försöka måla lite :) försöka koppla bort tankarna.
Ångesten är tillbaka, men jag vet inte riktigt varför..?
Känns som om jag håller på att få urinvägsinfektion.. igen..
För några år sen hade jag urinvägsinfektioner titt som tätt, ca 9 st på ett år!
Hatar pencillin med. Åt furadantin säkert 7 ggr.
Sen är jag hypokondrisk med.
Många tror att man inbillar sig att man har ont eller är sjuk,
så är det inte.
Man har en tendens att känna efter lite mer än andra kanske.
Jag riktar alltid fokus inåt, vad som känns i kroppen och även normala reaktioner kan bli skrämmande.
Jag har på ett sätt lärt mig hantera det och kan ofta skämta bort det med mig själv.
Det är inte så att jag konstant går runt och nojjar över sjukdomar.
Kanske lite, speciellt magsjuka!
Med UVI går mina tankar ungefär så här:
"Tänk om det är värre, tänk om det går upp i njurarna, tänk om jag måste äta pencillin igen.. osv"
Jag har svårt att komma iväg till läkaren med, känns som om dom inte riktigt tar det på allvar,
när blev det normalt att ha UVI 9 ggr på ett år? Mer än 3/år bör utredas vidare sägs det ju.
Och jag har verkligen testat alla huskurer jag vet, tranbärsjuice, c-vitamin, dricka mycket - kissa ofta osv.
Är det någon som sitter inne på något dunderknep så hör gärna av er!
Nu tänkte jag försöka måla lite :) försöka koppla bort tankarna.
måndag 14 januari 2013
Känslan...?
Lärde mig en del om något nytt idag.
Något ganska fantastiskt och på ett sätt ganska skrämmande.
Har en känsla av lugn i kroppen nu.
Som om tankar och känslor känns passiva.
Ingen ångest.
Kan inte beskriva hur skönt det är.
För bara några timmar sen hade jag tusen saker jag oroade mig för,
just nu känns det som om jag kunnat lägga dem på hyllan :)
Även om denna känslan inte är föralltid så tänker jag njuuuta nu :)
Visst finns det alltid tankar kvar men dom oroar mig inte lika mycket just precis nu
som dom annars brukar göra.
Och den känslan jag har nu är inte alls lika skrämmande längre.
Jag längtar tills jag är helt fri från Panikångest, eller nej, jag längtar tills jag kan hantera min panikångest.
Fri kommer jag nog aldrig bli, jag har ångest, alla människor känner nån gång ångest.
Vissa mer än andra..
All the things that you are,
Beautifully broken, alive in my heart,
And know that you are everything,
Let your heart sing and tonight, we light up the stars,
All that you are
Något ganska fantastiskt och på ett sätt ganska skrämmande.
Har en känsla av lugn i kroppen nu.
Som om tankar och känslor känns passiva.
Ingen ångest.
Kan inte beskriva hur skönt det är.
För bara några timmar sen hade jag tusen saker jag oroade mig för,
just nu känns det som om jag kunnat lägga dem på hyllan :)
Även om denna känslan inte är föralltid så tänker jag njuuuta nu :)
Visst finns det alltid tankar kvar men dom oroar mig inte lika mycket just precis nu
som dom annars brukar göra.
Och den känslan jag har nu är inte alls lika skrämmande längre.
Jag längtar tills jag är helt fri från Panikångest, eller nej, jag längtar tills jag kan hantera min panikångest.
Fri kommer jag nog aldrig bli, jag har ångest, alla människor känner nån gång ångest.
Vissa mer än andra..
All the things that you are,
Beautifully broken, alive in my heart,
And know that you are everything,
Let your heart sing and tonight, we light up the stars,
All that you are
Mammas Tjej
Känner mig väldigt ensam idag..
Ångesten blir så påtaglig när jag är ensam med.
Kan inte placera alla känslor inom mig, för vad jag känner vad liksom.
Känns som om jag saknar något..
Längtar tills fredag, då kommer min mamma hem från Gotland.
Känner nog bara en person som är mer mammig än mig ;)
På något sätt känns allt lite tryggare när mamma är hemma i Göteborg.
Mamma är ju den som funnits där jämt, och nu är hon helt plötsligt på andra sidan Sverige.
Löjligt va?
Men mamma var min bästa vän under mina tonår, hon var den enda jag kunde prata om allt med.
Och även om jag inte alltid lyssnat på hennes råd har hon alltid funnits där.
Nu är det som ett avstånd mellan oss, inte bara geografiskt.
Jag saknar att ha min mamma som min bästa vän.
Jag saknar att vara liten och bara kunna krypa upp hos mamma när jag är ledsen.
Jaja, dags att bli vuxen nu kanske ;)
Igår var jag hos min moster, hjälpte henne tvätta och plocka undan julsaker.
Sen november 2011 har hon varit rullstolsbunden.
Hon fick amputera ena benet då, och i augusti 2012 fick dom amputera andra benet.
Jag brukar försöka få dagarna att gå genom att åka ut till henne.
Hjälpa henne med div grejer. Tycker på ett sätt om att vara där, hon bor ute i Kärra där jag är uppväxt.
Finns massa minnen där ute, både bra och dåliga. Men mest bra tror jag :)
"I´m going crazy, living this way.."
Måndag . Tisdag . Onsdag . Torsdag . Fredag
Mamma Och Sanna
Ångesten blir så påtaglig när jag är ensam med.
Kan inte placera alla känslor inom mig, för vad jag känner vad liksom.
Känns som om jag saknar något..
Längtar tills fredag, då kommer min mamma hem från Gotland.
Känner nog bara en person som är mer mammig än mig ;)
På något sätt känns allt lite tryggare när mamma är hemma i Göteborg.
Mamma är ju den som funnits där jämt, och nu är hon helt plötsligt på andra sidan Sverige.
Löjligt va?
Men mamma var min bästa vän under mina tonår, hon var den enda jag kunde prata om allt med.
Och även om jag inte alltid lyssnat på hennes råd har hon alltid funnits där.
Nu är det som ett avstånd mellan oss, inte bara geografiskt.
Jag saknar att ha min mamma som min bästa vän.
Jag saknar att vara liten och bara kunna krypa upp hos mamma när jag är ledsen.
Jaja, dags att bli vuxen nu kanske ;)
Igår var jag hos min moster, hjälpte henne tvätta och plocka undan julsaker.
Sen november 2011 har hon varit rullstolsbunden.
Hon fick amputera ena benet då, och i augusti 2012 fick dom amputera andra benet.
Jag brukar försöka få dagarna att gå genom att åka ut till henne.
Hjälpa henne med div grejer. Tycker på ett sätt om att vara där, hon bor ute i Kärra där jag är uppväxt.
Finns massa minnen där ute, både bra och dåliga. Men mest bra tror jag :)
"I´m going crazy, living this way.."
Måndag . Tisdag . Onsdag . Torsdag . Fredag
lördag 12 januari 2013
Livet - den nakna sanningen om... Sanna!?
Förbaskade blogg! Gör som jag vill!!!
Sitter här och försöker få till det med denna blogg men den dissar mig rakt upp och ner, spottar på mig och skrattar mig i ansiktet.. Jag är värdelös på teknik och det är numera ett faktum att jag och datorer inte samarbetar. ARRG!
Ni undrar kanske varför jag skaffat mig en blogg och gett mig in i denna tekniska värld som jag uppenbarligen inte går ihop med?
Men en blogg är väl någonslags "dagbok" där man får chansen att skriva av sig, dela tankar och idéer.
Och tankar och idéer är något jag råkar ha i överflöd så varför inte dela? ;)
Så jag väljer att ge er möjligheten att läsa min tankar,
och för er som inte är intresserade, ni slipper ju självklart ;)
Så thaadaa, här har ni den .. Välkommen till min blogg :)
Här kommer historien om hur det hela började, hur mitt liv sett ut och hur det ser ut idag,
för att ni kära läsare (?) ska få en bild av vem jag är.
Jag lovar därefter att alla inlägg inte kommer bli såhär långa ;)
Tjaa, vart ska man ta och börja då?,
utåt sett tror jag att jag verkar vara som vem som helst, ofta glad och sprallig och full med tokiga idéer.
Och det är ju jag, jag är ju sådär sprallig egentligen, har massa intressen, energi
och gillar ju egentligen livet.
Men när insidan säger tvärtom?
När man helt plötsligt tappar sin energi och gnista?
Hur hittar man då tillbaka till den?
När jag var runt 12, strax efter att mina föräldrar skildes började en period i mitt liv, full av oro, panikångest och en lång resa med social fobi.
Jag kan inte säga exakt vad som utlöste detta, men jag var ju redan som barn "ängslig" av mig.
Jag drog mig successivt allt längre ifrån kompisar och intressen, och att gå till skolan gav mig ont i magen. Jag oroade mig jämt för att jag skulle kräkas, och för att dom andra barnen skulle se det.
Att jag nu slutat umgås med mina kompisar och knappt varit i skolan skapade mycket konflikter med många av mina kompisar i skolan och dom drog sig mer och mer ifrån ifrån, och vem kan klandra dom?
Vi var barn och dom måste ju undrat varför jag helt plötsligt blev så konstig och inte ville vara med dom längre. Varför jag jämt skyllde på att jag hade ont i magen och inte kunde följa med på discot etc.
Den sociala fobin följde mig länge, jag gick flera omgångar i KBT (Kognitiv beteende terapi)
Jag lärde mig mer att mer att kontrollera min rädsla för sociala situationer och, hey, spyr man
så spyr man ;)
Under denna tiden hade jag största hjälpen av min mamma och min pappa, dom var mitt stöd och mina stöttepelare under hela tonåren. Speciellt mamma som stor ut med alla utbrott och gråtattacker när vi övade på att åka buss och gå i affärer mm.
Yttligare en person var viktig för mig under denna period, Karolina, min barndomsvän, den ända som faktiskt pratade med mig när de andra barnen i skolan bestämt sig för att inte prata med mig, den vän som varje morgon kom och hämtade mig och försökte få med mig till skolan (du är bland de finaste människorna och alla borde ha en vän som dig)
Sista året på högstadiet gick okej och jag klarade mig igenom grundskolan, nu betydde det att jag var fri! Ingen kunde nånsin tvinga mig att gå i skolan igen.
Jag försökte mig på gymnasiet två ggr utan att egentligen varken kunna hänga med eller må bra i skolan.
När jag var 16 började jag istället att jobba hos min mamma på hennes restaurang. Och där blev jag ju kvar ett tag förstås..
Jag var nästan 18 dagen då jag flyttade hemifrån och jag var kär, vi flyttade ihop i en etta på 25kvm.
Jag mådde bra, jag var stor nu och skulle klara mig själv :)
Inte fören vid 20 började panikångesten komma tillbaka, fast i lite annan skepnad, jag började oroa mig för att bli sjuk eller för att någon av mina nära skulle drabbas av något hemskt.
Jag fick panikattacker som jag själv inte kunde förklara.
Vad hände?
Jag mådde ju bra nu?
Eller?
Omständigheterna till att jag inte längre kanske mådde så bra var många,
jag trivdes inte där vi bodde, relationen höll på att ta slut och min mage började krångla mer och mer, precis som när jag var yngre - jag hade jämt ont i magen nu med!
Vi fick en större etta i ett bättre område men han ville inte flytta så jag bestämde mig för att flytta själv!
Jag skulle för första gången bo helt själv!
Ville bara hem till mamma igen, haha!
Som tur var hade jag pappa inte långt ifrån ;)
Jag hann inte bo sålänge i min etta fören jag inledde ett stormigt förhållande med en ny kille.
I denna veva med ångest, bråk och "make ups" började min pappa bli sjuk.
Han glömde allt mer och mer och fick för sig det ena konstiga efter det andra.
Vad hände med min pappa?
Det tog ca ett och ett halvt år att få hjälp på riktigt, efter många telefonsamtal och mycket tjat blev vi remitterade till en "minnesmottagning".
Men dit ville ju inte pappa, han tyckte ju inte att det var något fel på honom.
Och eftersom han själv sade nej fanns det inte mycket som gick att göra.
Jag fick återgå till att jaga läkare, samtidigt som min pappa försvann mer och mer.
Min pappa som lärde mig cykla, som lärde mig köra bil!
Ett halvår senare fick pappa en stroke.
Och vi var snart tillbaka på minnesmottagningen.
Efter många utredningar och tester fick vi beskedet, pappa hade utvecklat en demenssjukdom.
Därefter gick det snabbt, han klarade sig inte längre själv.
I december 2011 blev pappa äntligen inlagd, äntligen hade dom tagit det jag och mina syskon sagt på allvar.
Att jag hittat pappa medvetslös flera ggr för att han tagit sitt insulin (han är diabetiker) men glömt att äta, eller att han nästan tänt eld på lägenheten för att han glömt saker på spisen ville sjukvården inte lyssna på.
Blir arg när jag tänker på det!
I april -12 hade vi sån tur. Pappa fick en lägenhet på ett boende! Så glad som jag var den dagen hade jag inte vart på länge nu!
Jag ser min pappa försvinna lite mer för varje dag som går men jag vet att han har det bra och att det alltid finns någon som tar hand om honom när jag och mina syskon inte kan.
När stenen med pappa lättade var det något som hände.
Jag stod på jobbet en eftermiddag, en jobbig känsla började komma. Smått panik, men varför?
Det började ju bli bra nu?
Jag hade lämnat det trasiga förhållandet och pappa skulle få det bra.
Kände helt plötsligt en känsla av att inte kunna andas, kände paniken stegra.
Hade jag käkat något med nötter?
Slängde mig efter kortison- och allergitabletterna.
Det hjälpte inte, jag bara skakade, mamma undrade hur det var.
Men jag var mitt uppe i en panikattack, en av dom värsta i mitt liv.
Min kusin kom och fick köra mig och mamma till akuten.
3 timmar senare var jag påväg hem med en liten påse med några stesolid.
Dom kommande månaderna blev ett vakuum och fullt med ångestattacker och sömnproblem.
Jag fick komma till en psykolog som jag fortfarande har kontakt med.
Jag har fått lära mig att bearbeta en sak i taget.
I Maj sålde min mamma resturangen där jag jobbat i flera år och känt mig trygg,
I Juni flyttade min mamma till Gotland, vilket blev ytterligare en separation.
I Oktober blev jag sjukskriven efter ett tag på a-kassa.
Jag har satt upp mål på vägen, och det största målet är att kunna åka till mamma på Gotland (EN Ö!)
Tanken känns skrämmande.
Trots mina motgångar har jag även mycket positivt med mig i bagaget,
och jag ser mina motgångare som något som gjort mig starkare som person.
Dom har gett mig en förståelse för andra människor jag kanske inte annars haft.
Sen har jag haft underbara nära och kära runt mig som hjälpt mig genom allt.
Karolina, Sara, Lena och Uffe - utan er hade jag inte klarat det !
Mamma & Janne
Min bror, som faktiskt sov på min soffa i flera månader när jag var rädd för att vara ensam!
Lillasyster och Storasyster för att ni funnits där
Anna, min nyaste vän och like ;) Du är underbar!
Madeleine, min gamla vän som alltid funnits där
Jag älskar er!
Och alla ni andra med förstås
Var rädd om dina vänner!
A friend is someone
who knows the song in your heart
and can sing it back to you
when you forgotten the words
Det här är början mot något bättre
Sitter här och försöker få till det med denna blogg men den dissar mig rakt upp och ner, spottar på mig och skrattar mig i ansiktet.. Jag är värdelös på teknik och det är numera ett faktum att jag och datorer inte samarbetar. ARRG!
Ni undrar kanske varför jag skaffat mig en blogg och gett mig in i denna tekniska värld som jag uppenbarligen inte går ihop med?
Men en blogg är väl någonslags "dagbok" där man får chansen att skriva av sig, dela tankar och idéer.
Och tankar och idéer är något jag råkar ha i överflöd så varför inte dela? ;)
Så jag väljer att ge er möjligheten att läsa min tankar,
och för er som inte är intresserade, ni slipper ju självklart ;)
Så thaadaa, här har ni den .. Välkommen till min blogg :)
Här kommer historien om hur det hela började, hur mitt liv sett ut och hur det ser ut idag,
för att ni kära läsare (?) ska få en bild av vem jag är.
Jag lovar därefter att alla inlägg inte kommer bli såhär långa ;)
Tjaa, vart ska man ta och börja då?,
utåt sett tror jag att jag verkar vara som vem som helst, ofta glad och sprallig och full med tokiga idéer.
Och det är ju jag, jag är ju sådär sprallig egentligen, har massa intressen, energi
och gillar ju egentligen livet.
Men när insidan säger tvärtom?
När man helt plötsligt tappar sin energi och gnista?
Hur hittar man då tillbaka till den?
När jag var runt 12, strax efter att mina föräldrar skildes började en period i mitt liv, full av oro, panikångest och en lång resa med social fobi.
Jag kan inte säga exakt vad som utlöste detta, men jag var ju redan som barn "ängslig" av mig.
Jag drog mig successivt allt längre ifrån kompisar och intressen, och att gå till skolan gav mig ont i magen. Jag oroade mig jämt för att jag skulle kräkas, och för att dom andra barnen skulle se det.
Att jag nu slutat umgås med mina kompisar och knappt varit i skolan skapade mycket konflikter med många av mina kompisar i skolan och dom drog sig mer och mer ifrån ifrån, och vem kan klandra dom?
Vi var barn och dom måste ju undrat varför jag helt plötsligt blev så konstig och inte ville vara med dom längre. Varför jag jämt skyllde på att jag hade ont i magen och inte kunde följa med på discot etc.
Den sociala fobin följde mig länge, jag gick flera omgångar i KBT (Kognitiv beteende terapi)
Jag lärde mig mer att mer att kontrollera min rädsla för sociala situationer och, hey, spyr man
så spyr man ;)
Under denna tiden hade jag största hjälpen av min mamma och min pappa, dom var mitt stöd och mina stöttepelare under hela tonåren. Speciellt mamma som stor ut med alla utbrott och gråtattacker när vi övade på att åka buss och gå i affärer mm.
Yttligare en person var viktig för mig under denna period, Karolina, min barndomsvän, den ända som faktiskt pratade med mig när de andra barnen i skolan bestämt sig för att inte prata med mig, den vän som varje morgon kom och hämtade mig och försökte få med mig till skolan (du är bland de finaste människorna och alla borde ha en vän som dig)
Sista året på högstadiet gick okej och jag klarade mig igenom grundskolan, nu betydde det att jag var fri! Ingen kunde nånsin tvinga mig att gå i skolan igen.
Jag försökte mig på gymnasiet två ggr utan att egentligen varken kunna hänga med eller må bra i skolan.
När jag var 16 började jag istället att jobba hos min mamma på hennes restaurang. Och där blev jag ju kvar ett tag förstås..
Jag var nästan 18 dagen då jag flyttade hemifrån och jag var kär, vi flyttade ihop i en etta på 25kvm.
Jag mådde bra, jag var stor nu och skulle klara mig själv :)
Inte fören vid 20 började panikångesten komma tillbaka, fast i lite annan skepnad, jag började oroa mig för att bli sjuk eller för att någon av mina nära skulle drabbas av något hemskt.
Jag fick panikattacker som jag själv inte kunde förklara.
Vad hände?
Jag mådde ju bra nu?
Eller?
Omständigheterna till att jag inte längre kanske mådde så bra var många,
jag trivdes inte där vi bodde, relationen höll på att ta slut och min mage började krångla mer och mer, precis som när jag var yngre - jag hade jämt ont i magen nu med!
Vi fick en större etta i ett bättre område men han ville inte flytta så jag bestämde mig för att flytta själv!
Jag skulle för första gången bo helt själv!
Ville bara hem till mamma igen, haha!
Som tur var hade jag pappa inte långt ifrån ;)
Jag hann inte bo sålänge i min etta fören jag inledde ett stormigt förhållande med en ny kille.
I denna veva med ångest, bråk och "make ups" började min pappa bli sjuk.
Han glömde allt mer och mer och fick för sig det ena konstiga efter det andra.
Vad hände med min pappa?
Det tog ca ett och ett halvt år att få hjälp på riktigt, efter många telefonsamtal och mycket tjat blev vi remitterade till en "minnesmottagning".
Men dit ville ju inte pappa, han tyckte ju inte att det var något fel på honom.
Och eftersom han själv sade nej fanns det inte mycket som gick att göra.
Jag fick återgå till att jaga läkare, samtidigt som min pappa försvann mer och mer.
Min pappa som lärde mig cykla, som lärde mig köra bil!
Ett halvår senare fick pappa en stroke.
Och vi var snart tillbaka på minnesmottagningen.
Efter många utredningar och tester fick vi beskedet, pappa hade utvecklat en demenssjukdom.
Därefter gick det snabbt, han klarade sig inte längre själv.
I december 2011 blev pappa äntligen inlagd, äntligen hade dom tagit det jag och mina syskon sagt på allvar.
Att jag hittat pappa medvetslös flera ggr för att han tagit sitt insulin (han är diabetiker) men glömt att äta, eller att han nästan tänt eld på lägenheten för att han glömt saker på spisen ville sjukvården inte lyssna på.
Blir arg när jag tänker på det!
I april -12 hade vi sån tur. Pappa fick en lägenhet på ett boende! Så glad som jag var den dagen hade jag inte vart på länge nu!
Jag ser min pappa försvinna lite mer för varje dag som går men jag vet att han har det bra och att det alltid finns någon som tar hand om honom när jag och mina syskon inte kan.
När stenen med pappa lättade var det något som hände.
Jag stod på jobbet en eftermiddag, en jobbig känsla började komma. Smått panik, men varför?
Det började ju bli bra nu?
Jag hade lämnat det trasiga förhållandet och pappa skulle få det bra.
Kände helt plötsligt en känsla av att inte kunna andas, kände paniken stegra.
Hade jag käkat något med nötter?
Slängde mig efter kortison- och allergitabletterna.
Det hjälpte inte, jag bara skakade, mamma undrade hur det var.
Men jag var mitt uppe i en panikattack, en av dom värsta i mitt liv.
Min kusin kom och fick köra mig och mamma till akuten.
3 timmar senare var jag påväg hem med en liten påse med några stesolid.
Dom kommande månaderna blev ett vakuum och fullt med ångestattacker och sömnproblem.
Jag fick komma till en psykolog som jag fortfarande har kontakt med.
Jag har fått lära mig att bearbeta en sak i taget.
I Maj sålde min mamma resturangen där jag jobbat i flera år och känt mig trygg,
I Juni flyttade min mamma till Gotland, vilket blev ytterligare en separation.
I Oktober blev jag sjukskriven efter ett tag på a-kassa.
Jag har satt upp mål på vägen, och det största målet är att kunna åka till mamma på Gotland (EN Ö!)
Tanken känns skrämmande.
Trots mina motgångar har jag även mycket positivt med mig i bagaget,
och jag ser mina motgångare som något som gjort mig starkare som person.
Dom har gett mig en förståelse för andra människor jag kanske inte annars haft.
Sen har jag haft underbara nära och kära runt mig som hjälpt mig genom allt.
Karolina, Sara, Lena och Uffe - utan er hade jag inte klarat det !
Mamma & Janne
Min bror, som faktiskt sov på min soffa i flera månader när jag var rädd för att vara ensam!
Lillasyster och Storasyster för att ni funnits där
Anna, min nyaste vän och like ;) Du är underbar!
Madeleine, min gamla vän som alltid funnits där
Jag älskar er!
Och alla ni andra med förstås
Var rädd om dina vänner!
A friend is someone
who knows the song in your heart
and can sing it back to you
when you forgotten the words
Det här är början mot något bättre
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)