Förbaskade blogg! Gör som jag vill!!!
Sitter här och försöker få till det med denna blogg men den dissar mig rakt upp och ner, spottar på mig och skrattar mig i ansiktet.. Jag är värdelös på teknik och det är numera ett faktum att jag och datorer inte samarbetar. ARRG!
Ni undrar kanske varför jag skaffat mig en blogg och gett mig in i denna tekniska värld som jag uppenbarligen inte går ihop med?
Men en blogg är väl någonslags "dagbok" där man får chansen att skriva av sig, dela tankar och idéer.
Och tankar och idéer är något jag råkar ha i överflöd så varför inte dela? ;)
Så jag väljer att ge er möjligheten att läsa min tankar,
och för er som inte är intresserade, ni slipper ju självklart ;)
Så thaadaa, här har ni den .. Välkommen till min blogg :)
Här kommer historien om hur det hela började, hur mitt liv sett ut och hur det ser ut idag,
för att ni kära läsare (?) ska få en bild av vem jag är.
Jag lovar därefter att alla inlägg inte kommer bli såhär långa ;)
Tjaa, vart ska man ta och börja då?,
utåt sett tror jag att jag verkar vara som vem som helst, ofta glad och sprallig och full med tokiga idéer.
Och det är ju jag, jag är ju sådär sprallig egentligen, har massa intressen, energi
och gillar ju egentligen livet.
Men när insidan säger tvärtom?
När man helt plötsligt tappar sin energi och gnista?
Hur hittar man då tillbaka till den?
När jag var runt 12, strax efter att mina föräldrar skildes började en period i mitt liv, full av oro, panikångest och en lång resa med social fobi.
Jag kan inte säga exakt vad som utlöste detta, men jag var ju redan som barn "ängslig" av mig.
Jag drog mig successivt allt längre ifrån kompisar och intressen, och att gå till skolan gav mig ont i magen. Jag oroade mig jämt för att jag skulle kräkas, och för att dom andra barnen skulle se det.
Att jag nu slutat umgås med mina kompisar och knappt varit i skolan skapade mycket konflikter med många av mina kompisar i skolan och dom drog sig mer och mer ifrån ifrån, och vem kan klandra dom?
Vi var barn och dom måste ju undrat varför jag helt plötsligt blev så konstig och inte ville vara med dom längre. Varför jag jämt skyllde på att jag hade ont i magen och inte kunde följa med på discot etc.
Den sociala fobin följde mig länge, jag gick flera omgångar i KBT (Kognitiv beteende terapi)
Jag lärde mig mer att mer att kontrollera min rädsla för sociala situationer och, hey, spyr man
så spyr man ;)
Under denna tiden hade jag största hjälpen av min mamma och min pappa, dom var mitt stöd och mina stöttepelare under hela tonåren. Speciellt mamma som stor ut med alla utbrott och gråtattacker när vi övade på att åka buss och gå i affärer mm.
Yttligare en person var viktig för mig under denna period, Karolina, min barndomsvän, den ända som faktiskt pratade med mig när de andra barnen i skolan bestämt sig för att inte prata med mig, den vän som varje morgon kom och hämtade mig och försökte få med mig till skolan (du är bland de finaste människorna och alla borde ha en vän som dig)
Sista året på högstadiet gick okej och jag klarade mig igenom grundskolan, nu betydde det att jag var fri! Ingen kunde nånsin tvinga mig att gå i skolan igen.
Jag försökte mig på gymnasiet två ggr utan att egentligen varken kunna hänga med eller må bra i skolan.
När jag var 16 började jag istället att jobba hos min mamma på hennes restaurang. Och där blev jag ju kvar ett tag förstås..
Jag var nästan 18 dagen då jag flyttade hemifrån och jag var kär, vi flyttade ihop i en etta på 25kvm.
Jag mådde bra, jag var stor nu och skulle klara mig själv :)
Inte fören vid 20 började panikångesten komma tillbaka, fast i lite annan skepnad, jag började oroa mig för att bli sjuk eller för att någon av mina nära skulle drabbas av något hemskt.
Jag fick panikattacker som jag själv inte kunde förklara.
Vad hände?
Jag mådde ju bra nu?
Eller?
Omständigheterna till att jag inte längre kanske mådde så bra var många,
jag trivdes inte där vi bodde, relationen höll på att ta slut och min mage började krångla mer och mer, precis som när jag var yngre - jag hade jämt ont i magen nu med!
Vi fick en större etta i ett bättre område men han ville inte flytta så jag bestämde mig för att flytta själv!
Jag skulle för första gången bo helt själv!
Ville bara hem till mamma igen, haha!
Som tur var hade jag pappa inte långt ifrån ;)
Jag hann inte bo sålänge i min etta fören jag inledde ett stormigt förhållande med en ny kille.
I denna veva med ångest, bråk och "make ups" började min pappa bli sjuk.
Han glömde allt mer och mer och fick för sig det ena konstiga efter det andra.
Vad hände med min pappa?
Det tog ca ett och ett halvt år att få hjälp på riktigt, efter många telefonsamtal och mycket tjat blev vi remitterade till en "minnesmottagning".
Men dit ville ju inte pappa, han tyckte ju inte att det var något fel på honom.
Och eftersom han själv sade nej fanns det inte mycket som gick att göra.
Jag fick återgå till att jaga läkare, samtidigt som min pappa försvann mer och mer.
Min pappa som lärde mig cykla, som lärde mig köra bil!
Ett halvår senare fick pappa en stroke.
Och vi var snart tillbaka på minnesmottagningen.
Efter många utredningar och tester fick vi beskedet, pappa hade utvecklat en demenssjukdom.
Därefter gick det snabbt, han klarade sig inte längre själv.
I december 2011 blev pappa äntligen inlagd, äntligen hade dom tagit det jag och mina syskon sagt på allvar.
Att jag hittat pappa medvetslös flera ggr för att han tagit sitt insulin (han är diabetiker) men glömt att äta, eller att han nästan tänt eld på lägenheten för att han glömt saker på spisen ville sjukvården inte lyssna på.
Blir arg när jag tänker på det!
I april -12 hade vi sån tur. Pappa fick en lägenhet på ett boende! Så glad som jag var den dagen hade jag inte vart på länge nu!
Jag ser min pappa försvinna lite mer för varje dag som går men jag vet att han har det bra och att det alltid finns någon som tar hand om honom när jag och mina syskon inte kan.
När stenen med pappa lättade var det något som hände.
Jag stod på jobbet en eftermiddag, en jobbig känsla började komma. Smått panik, men varför?
Det började ju bli bra nu?
Jag hade lämnat det trasiga förhållandet och pappa skulle få det bra.
Kände helt plötsligt en känsla av att inte kunna andas, kände paniken stegra.
Hade jag käkat något med nötter?
Slängde mig efter kortison- och allergitabletterna.
Det hjälpte inte, jag bara skakade, mamma undrade hur det var.
Men jag var mitt uppe i en panikattack, en av dom värsta i mitt liv.
Min kusin kom och fick köra mig och mamma till akuten.
3 timmar senare var jag påväg hem med en liten påse med några stesolid.
Dom kommande månaderna blev ett vakuum och fullt med ångestattacker och sömnproblem.
Jag fick komma till en psykolog som jag fortfarande har kontakt med.
Jag har fått lära mig att bearbeta en sak i taget.
I Maj sålde min mamma resturangen där jag jobbat i flera år och känt mig trygg,
I Juni flyttade min mamma till Gotland, vilket blev ytterligare en separation.
I Oktober blev jag sjukskriven efter ett tag på a-kassa.
Jag har satt upp mål på vägen, och det största målet är att kunna åka till mamma på Gotland (EN Ö!)
Tanken känns skrämmande.
Trots mina motgångar har jag även mycket positivt med mig i bagaget,
och jag ser mina motgångare som något som gjort mig starkare som person.
Dom har gett mig en förståelse för andra människor jag kanske inte annars haft.
Sen har jag haft underbara nära och kära runt mig som hjälpt mig genom allt.
Karolina, Sara, Lena och Uffe - utan er hade jag inte klarat det !
Mamma & Janne
Min bror, som faktiskt sov på min soffa i flera månader när jag var rädd för att vara ensam!
Lillasyster och Storasyster för att ni funnits där
Anna, min nyaste vän och like ;) Du är underbar!
Madeleine, min gamla vän som alltid funnits där
Jag älskar er!
Och alla ni andra med förstås
Var rädd om dina vänner!
A friend is someone
who knows the song in your heart
and can sing it back to you
when you forgotten the words
Det här är början mot något bättre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar