Skojiga krav

Jag har inte alltid lusten och orken att vara ''skoj'' längre. Jag måste acceptera att det ser ut så just nu och det blir inte bättre av att känna trycket utifrån att man ''måste'' hitta på roliga saker hela tiden. Speciellt inte när jag tydligen ska vara initiativtagaren till det hela.
Att ta mig upp och ut på morgonen just nu är en kamp. Att orka göra det man måste är påfrestande, men jag vet att det kommer att bli bättre. Det är iallafall det jag får höra. Men jag känner just nu att dom som trycker på måste sluta med det, jag ställer ännu högre krav på mig själv. Krav jag inte klarar av. Och när jag då inte kan leverera blir jag besviken på mig själv och hamnar ännu längre ner. Ta ett steg tillbaka för jag kommer stanna upp och fundera nu.
Fundera på hur jag vill ha det. Och vilka som ska ingå.
Jag ska försöka lära mig att släppa dom jag inte behöver runt om mig med, dom som ändå inte gör mycket nytta just nu.
Men det är svårt för man vill inte vara ensam.
Kanske är dags att rikta mina krav utåt, mot andra, istället för mot mig själv?

Vart är John blund..?

Det där med att somna kunde jag ju glömma. John blund verkar ha missat mig totalt. Vill bara somna. Nu skiter sig ju morgondagen :( fan fan fan. Och ont i magen har jag med så kommer väl inte somna det närmaste timmarna. Sen är det dags att gå upp liksom.
Kl är tjugo i fem nu.

Kvällsoro

Då var det dags för lite ångest och oro inför att inte komma iväg imorgon.
Mår illa och har ont i magen.
Så nu är det väl dags att göra ett allvarligt försök att somna.
Idag har vi inte haft någon teori på kursen utan bara individuell träning, vilket innebär att man själv får träna på ett sätt man tycker känns bra. Inte blivit så mycket med det idag, haft ont i kroppen sen igår när jag dela ut matkassar. 34 stopp helt ensam. Var jätte stressad så både kropp och huvud har varit helt slut idag.
Har massa konflikter som ligger och en del att ta itu med. Ska till psykologen imorgon med.
Nä, verkligen dags att försöka sova. Sovit på soffan i snart en månad nu. För jobbigt att somna ensam i sängen. Även om min rygg hade behövt det.

Kram och god natt

Ångestmorgon

Ska iväg idag, har bestämt mig men jag kommer bli sen, får bli det. Inget vill samarbeta med mig och magen är skit. Mår illa med, ännu värre! Jag måste klara en stund idag. En liten stund iallafall.
#HatarDetta
Magen gör så ont och jag kan inte göra nått. Ångesten ligger där och jag kan inte göra ett skit.
Nä nu går jag, nu åker jag iväg, får klara så länge det går idag, släpper kraven på hela dagen, nu är målet att gå utanför dörren och åka till kursen.

Förväntansångest

Och söndagsångest! Är så trött på mig själv. Haft en helt okej helg och nu ligger jag här och och känner paniken och ångesten sprida sig i varenda kroppsdel.
Önskar att jag kunde få ur mig det, få det att försvinna. Men det är ingen idé, jag får försöka acceptera det och låta det vara.
Är orolig att jag inte ska komma iväg imorgon. Orolig att jag ska bli kvar hemma med ännu mer växande ångest.
Vill komma iväg till kursen men det är som en mur att ta sig över varje morgon. Är trött redan när jag vaknar, och inte bara morgontrött utan helt slut i hela kroppen.
Ska strax göra ett försök att somna. Hoppas att det ska gå vägen, råkade ju somna på dagen idag med.

Kram och god natt ! ♥

Ångestsyster och systers ångest

Haft en mysig kväll hos min ''ångestsyster'' Anna. Vi har kollat mello och pratat lite skit :)
Tack för ikväll gumman, är så glad att jag har dig i mitt liv!

Blev plötsligt avbruten hos Anna av att min mamma ringde mig, hon hade min lillasyster i andra luren.
Min syster hade en panikattack och ville att jag skulle komma till henne.
Det var hennes första riktiga panikattack, och förstod inte riktigt vad som hände i kroppen mer än att hon kände panik.
Jag åkte dit och kunde verkligen känna energin och känslan hos henne. Kommer så väl ihåg min första panikattack, min första panikattack när jag hade social fobi och min första panikattack jag hade utan att jag kunde koppla den till något yttre.
Där emellan har jag haft massa och där efter ännu mer. Men en panikattack är alltid en panikattack, en fruktansvärd känsla som sprider sig och förlamar ens logiska tänkande. Men vi har alla olika sätt att tänka, och hantera en panikattack på. Vissa blir så rädda för att det ska komma tillbaka att hela deras liv blir uppochner och rädslan för en ny panikattack blir mer och mer handikappande. Andra tar det mer för vad det är, tolkar signalerna mer logiskt och inser att det ''bara'' är en panikattack. Jag tillhör tyvärr den första kategorin, jag har utvecklat en rädsla för attackerna och tolkat dom som tecken på att jag både håller på att dö och på att jag håller på att bli galen, eller att något annat hemskt ska hända. Det som var skönt med det som hände min syster ikväll var att hon kunde göra en mer logisk koppling själv, hon kunde se att hon vart stressad den senaste veckan och förstå ått det hon upplevde nu faktiskt bara var en panikattack. Tillsammans pratade vi om vad det kan ha berott på och på hur hon kan göra om känslan och paniken uppstår igen. Vi är inte alltid bästa vänner hon och jag och vi är så olika varandra som två systrar kan vara. Men jag kände mig stolt över att hon själv förstod vad som hände, och att hon inte tolkat paniken på det sättet som jag många gånger har gjort.
Där är ytterligare en grej vi är olika på. Hon är starkare i grunden än mig, medan jag har fått jobba mig stark.
Vi är alla väldigt olika vi människor, men det är alltid lika fascinerande att se hur samma situation kan utlösa så olika reaktioner. Ingen individ är den andra lik.
Och jag är väldigt stolt över min  lillasyster ikväll!

Nu blir det några avsnitt av true blood här i soffan :) och jo, på tal om stolt så är jag riktigt stolt över Anna som utmanar en av sina stora rädslor ikväll! You go girl!

Kram och god natt,
Sanna

Veckans höjdare

Ligger i soffan och kollar på true blood idag. Lite ångestkänningar idag, haft smått panik emellanåt. Vet inte riktigt vad det beror på. Ikväll är det tänkt att jag ska iväg till Anna, vi ska ha myskväll och kolla mello och bara vara liksom. Tror jag kan behöva det.

Veckan har inte varit någon höjdare.
Missat en del på kursen och igår kom L från kursen hit och satt och pratade en stund om hur vi kunde lösa det. Kändes skönt med någon som bryr sig, någon som tog sig tid. Efteråt kände jag mig ganska glad. På kvällen var jag på teater med min moster, kusin och tillhörande. Idag har jag inte alls lika mycket energi. Är trött och orkeslös igen men tror att det kanske blir bättre av att få träffa och umgås med Anna, och morriz och malte såklart med!
Tror jag ska vila en stund nu. Håller på att kaka lite pasta för jag har verkligen ätit kasst dom senaste dagarna, knappt nånting. Så snart blir det lite pasta och pastasås, gourmet mat liksom ;)

Kram  

Fakta vs. Verklighet

^Fakta

Panikångest och paniksyndrom

Uttrycket ”jag får panik” används rätt flitigt och ofta på ett skämtsamt sätt. För den som verkligen har upplevt panik i form av en panikattack är det allt annat än skämtsamt. Inte sällan leder den hemska upplevelsen till ett besök på akuten, där den drabbade får höra att det ”bara” är en panikattack och inget att oroa sig för.

Alla har vi väl någon gång varit med om att känna oss smått panikslagna. Uppstressade till max, med hög puls och en känsla av att det här kommer aldrig att gå vägen/det här kommer jag aldrig att hinna. Det man i psykiatrisk bemärkelse menar med panikångest eller en panikattack är inte riktigt samma sak, men visst finns det en viss likhet.

De kroppsliga reaktionerna är i princip desamma, även om intensiteten skiljer sig åt. I båda fallen är kroppen inställd på fara, vilket innebär att en rädsloreaktion har utlösts och att kroppen är förberedd för flykt. Bland annat så slår hjärtat fortare för att snabbt kunna pumpa ut blod och syre till musklerna, matsmältningen prioriteras bort och syret omfördelas så att lårmusklerna får en extra dos, medan hjärnan får lite mindre än vanligt (vid akut fara har man ändå ingen tid att fundera, då gäller det att handla snabbt och instinktivt).

Om faran består av ett annalkande lejon, så lägger man benen på ryggen och springer, och då får man ju verkligen nytta av kroppens tillfälliga och fiffiga omfördelningar av resurser. Problemet med en panikattack är att det inte finns något konkret objekt att springa ifrån – och då hamnar fokus på det som händer i kroppen istället.


Det man kan uppleva under en panikattack är: bultande hjärta eller hastig puls, svettningar, darrningar eller skakningar, en känsla av att tappa andan, kvävningskänslor, smärta eller obehag i bröstet, illamående eller obehag i magen, svindel, ostadighetskänslor eller matthet, overklighetskänslor, rädsla att mista kontrollen eller bli tokig, dödsskräck, domningar eller stickningar, frossa eller värmevallningar.

Den här obehagliga upplevelsen i form av en panikattack kan förekomma i samband med andra ångesttillstånd, exempelvis vid social fobi. Då kan den drabbade oftast förutse att attacken ska komma och kan se en tydlig koppling till den situation som utlöst panikattacken.

Men en del drabbas av plötsliga panikattacker till synes utan anledning och då blir rädslan riktad mot själva panikattacken, man skulle kunna säga att man blivit rädd för sin egen rädsla.

Har man återkommande panikattacker som upplevs komma som en blixt från klar himmel och dessutom en ihållande oro för att få nya attacker eller en oro för vad attackerna kan leda till (att man ska dö, tappa kontrollen, bli tokig eller svimma), ja då kan det vara så att det handlar om diagnosen Paniksyndrom. 

^Verkligheten

^{Ja, i stort sätt är det så det är.}

^{Jag känner mig allt som oftast otrygg och rädd för att paniken ska komma.}

^{Jag har en ihållande ångest och har haft det ganska länge nu, vilket har orsakat ett depressionstillstånd, jag är ofta ledsen. Men väldigt bra på att dölja hur ledsen jag är. Lyckas ibland även dölja det för de som står}

^{mig nära.} 

^{Anledningen till det är att jag egentligen  vill vara glad.}

^{Meningen är inte att ljuga för någon, eller att "luras". Jag önskar oftast inget hellre än att man kunde se rakt igenom mig, krama mig och säga att det är okej att vara ledsen.}

^{Men för mig har det blivit ett försvar, att inte visa att jag är ledsen. Att inte visa mig "svag"}

^{Men att inte visa det har knappast gjort mig "gladare" eller fått mig att må bättre, snarare tvärtom.}

^{Men man tänker oftast, "hur kul är det för dom att vara med någon som bara är ledsen?"}

^{eller att i vissa fall gång på gång få höra "ryck upp dig"} 

^{- tack, hade jag kunnat det så lätt hade jag gjort det..}

^{Jag underhåller också min panik med att undvika vissa situationer, vilket i sin tur spär på känslan av att vara misslyckad, värdelös och ensam.}

^{Den klassiska "spiralen", "den onda cirkeln". Allt underhåller varandra.}

^{Känslor föder känslor och ovanor som blir vanor.}

^{Jag vill inget hellre än att bryta detta mönster men just nu har jag en period där jag inte riktigt klarar det, har mycket press utifrån just nu, många krav och många som drar i mig.}

^{Vilket drar igång en massa känslor inom mig, press och krav på mig själv och samvetskval.}

^{Allt detta vet jag inte hur jag ska hantera just nu. Förväntningarna jag har på mig själv är förmodligen värre än de som andra har, garanterat.} 

^{Känner mig ganska tom i huvudet just nu och känslan av orkeslöshet ligger och tynger.}

^{Är det du som är galen eller världen som är sjuk?}

^{Så många tappar det och spårar ut}

^{Vad som än väntar oss när vägen tar slut}

^{Det är inte du som är galen, nej det är världen som är sjuk}

^{Sök i ditt hjärta efter vägen ut}

^{I denna prövning är det svårt att finna ljus}

^{Men det är inte du som är galen, kom ihåg det!}

^{- Pantad och såld: av Kapten röd}  

   

             

DownDay

Sovit mycket idag och kom inte iväg på kursen. Känner mig så besviken på mig själv. Trött på att känna misslyckande.
Och på att bara bli lastad med mer och mer, hjälpa andra och inte få något tillbaka. Ändå kan jag inte säga nej. Känns helt omöjligt, som ett invant beteende, när någon ber om hjälp säger jag bara ja, automatiskt. Även om jag skriker nej inombords. Känns som om jag är på väg ner igen och kan inte sluta undra vad det är för fel på mig.
Varför kan jag inte längre hantera situationerna, alla ups and downs?
Så fort livet går lite neråt så försvinner allt positivt och det jag byggt upp rasar. Och detta händer gång på gång, kan inte se vad jag gör fel och därav känslan av att det är något som är fel på riktigt. Ingen ''vanlig'' depp liksom.
Känns som en klump i bröstet och som om gråten sitter i halsen, men jag kan inte gråta. Jag vill, men det går inte.
Känslan av tomhet och ensamhet smyger sig på och jag kan inte göra något för att ändra på det.
Saknar vision om framtiden och ser inte att det någonsin kommer bli bättre utan bara som om jag väntar och väntar men det händer ingenting. Jag jobbar med mig själv men kommer ingen vart.
Vart är jag på väg?
Idag känns hela min kropp som en enda stor värk. Helt orkeslös. Ingen motivation.
Och det mest frustrerande är att jag inte vet hur jag ska vända det. Känns som om jag bara kan låta det vara. Men blir det då bra igen?
Ingen vet direkt hur jag mår, folk frågar och jag kommer på mig själv många gånger med att svara bra. Varför gör jag det? Det är inte bra och det känns inte som om det kommer bli det på ett väldigt väldigt långt tag.. Hatar att vara jag idag.
Hoppas på en bättre dag imorgon, men tvivlar. Alla hjärtans dag av alla dagar.
Som gjort för alla ensamma. Bläää!

SuckingFuckingOnsdag

Dagen har börjat riktigt kasst, massa ångest, svårt att ta mig iväg och nu ligger jag här på soffan och försöker ta itu med ångesten, då börjar magen krampa. Ibsen gör sig påmind men det är liksom bara kramper, inget annat. Kommer i vågor och känns ungefär som om någon sätter en kniv i magen, krampen sitter i i ca 1 min för att sedan släppa och hålla sig borta ett tag och sen hugga till igen. Sen ringde dom från min psykolog idag och meddelade att hon är sjuk. Typiskt. Och inte första gången hon är det, en gång i månaden brukar hon vara det minst.
Känner mig så liten nu, önskar någon kunde komma och ta hand om mig. Stoppa om mig, ge mig en puss i pannan och bara låta mig vara liten.
''Bra'' start på en solig dag och utan minusgrader för ovanlighetens skull.
Jaja, lika bra att acceptera dagen som den är. VILL INTE !
Vad ska man göra av denna dagen nu?
Måla, sy, ligga på soffan, tycka synd om mig själv? För det får man faktiskt göra ibland. HelvetesJävlaMageOchÅngest.

Hoppas alla där ute har en bättre dag ♥

Positiv energirik

Ganska bra dag idag. Kursen på spira flöt på och har även haft energi över att ta tag i måsten. Diskat, tvättat, dammsugit lagat mat och ätit. Rätt nöjd och relativt lite ångest idag. Känns skönt.
Imorgon ska vi få träningskort med kursen. Ska bli kul och skönt att komma igång med lite träning :) fick även veta att vi går in gratis under kursens gång på dans på aktiviteten i Mölndal, det ska prövas en dag :)
Positiv energirik skulle man nog kunna kalla denna dagen.

Kramar ! Sanna

Ångestens tröskel

Har svårt att ta mig över tröskeln och få någonting gjort idag. Har en trötthet som ligger som ett stort svart moln över mig.
Känns onormalt att vara såhär trött, ska försöka ta mig ut och få handlat lite middagsmat iallafall, slarvat alldeles för mycket med maten och då blir man väl ännu tröttare kanske.
Imorgon är en ny dag på kursen på spira, känns nästan som dag ett all over agian.
Men det blir nog bra.

Kram sålänge..

Tredje gången gillt..

Ligger på soffan och är väldigt uttråkad.
Borde kanske trotsat vädret och tagit mig ut och gjort något.
Nu ligger jag här och tänker för mycket!
Tänker på vad jag vill i livet, vad jag borde och vad jag ska göra.
Tänker iallafall framåt och på nu liksom och inte bakåt. Förutom när det gäller en grej.
Är jag fortfarande kär på riktigt och har det tagit mig så lång tid att fatta eller är det bara så att jag saknar någon och känner mig ensam? Hmm. Mycket frågor.
Behöver nog få ur mig lite av detta men vet inte hur, eller på vilket sätt.
Längtar på nått sätt tillbaka till då, hur allt kändes och hur det var. Inte till paniken runt om men saknar att ha det där lugnet mitt i kaoset. Känslan av att kunna koppla av och bara vara, skratta och ha kul utan att känna mig ledsen samtidigt.
Är det bara att vara glad jag saknar, eller är det det vi hade som jag saknar?
Vet inte vem jag ska ställa frågorna till eller om någon annan än jag själv kan svara på dom.
Saknar men ändå inte.
Vill kunna åka dit bara sådär utan att min panikångest stoppar mig. Hade jag inte haft den så vet jag att det hade funkat!
Hade jag bara vågat trotsa den, men det gör jag inte. Den är för stark och jag tvivlar på att den kommer försvinna. Någonsin.
Vet verkligen inte hur jag ska nå mina mål längre.

Ja, tredje inlägget för idag. Mycket tankar.

Allt som var så rätt är nu ett enda stort fel,
Vi som var, hur vi var, att vi var, när vi var,
Vi två finns inte längre mer.
Du är du och jag är jag,
Hur kunde något så fint, gå så fel?
Du har tagit över mina tankar,
Du äger min kropp och det är fel.
Fel fel fel.
Allt som var så rätt är nu ett enda stort fel..

Suddiga tankar, tack och god natt 

Hemmakvällen denna lördag

Ja, det blir väl en lugn kväll med mig själv då. I mitt nya vardagsrum dock :)
Orkar inte ta mig ut, har haft flera funderingar på vad jag ska ta mig för men när jag tittar ut så snöar det och är minus grader. #Villhavår.nu
Orkar inte göra något och behöva frysa, stannar nog här i min varma morgonrock och myser för mig själv.

Känner en saknad men vet inte hur jag ska tolka den :/ hmm.
Varför saknar jag fortfarande?
Och varför saknar jag honom överhuvudtaget?

Bild på nya väggen och en del av mitt vardagsrum :)

Kram och mysig lördag till er!

Effektiv trötthet

Känner mig tröttast i Sverige just nu.
Skulle kunna sova bort denna ångestdag totalt.
Igår fick jag äntligen min ersättning från försäkringskassan, efter månader av väntan!
Passade på att sätta upp en liten fondvägg hemma i vardagsrummet, blev jättenöjd!
Ska se om jag inte kan få upp en bild på det sen :) Känns som ett helt nytt vardagsrum, hela lägenheten känns lite annorlunda faktiskt :)
Försöker även få städat hemma men det är där tröttheten kommer in och förstör, minsta lilla ansträngning och det känns som om jag skulle kunna somna ståendes, varför är det så? Är det verkligen normalt?
Kan känna så ofta, intensiv trötthet liksom. Och sover jag blir jag oftast ännu tröttare.
Har verkligen inga planer denna helgen och det känns så ensamt.
Borde ta mig i kragen och få städat klart, duschat och kanske färgat håret iallafall.

Kram

"M"

 

I hate it when you´re not around,

and the fact that you didn´t call,

but mostly I hate that I don´t hate you,

not even close, not even a little bit.. 

Not even at all..

No More !

Vissa relationer börjar bli för mycket.
Klarar snart inte av att ha kontakt med min mamma.
Orden sårar mer än hon kan förstå tror jag och jag orkar inte höra mer "det är bara..."
Det är ju skönt med någon som pushar en att göra saker, hade nog inte tagit mig igenom allt jag gjort under mina tonår om inte mamma "tvingat" mig till mycket.
Men nu är jag vuxen, och varje gång vi pratar om hur jag mår och mina "problem" börjar vi ofta bråka.
Jag känner att hon inte förstår eller lyssnar och hon i sin tur är säkert jätte frustrerad över mig och min situation, men vissa saker måste jag få göra på mitt sätt.
Jag måste få pröva mig fram, utvecklas själv.
Önskar bara att hon kunde vara ett stöd i det hela och iallafall lyssna på vad jag känner, hon behöver inte förstå, bara lyssna. Men just nu är det som att prata med styvmodern i askungen, och jag är askungen.
Jag ska bara göra, bita ihop, sluta lyssna på vad mitt huvud säger. Men det går inte, jag klarar inte av stress längre, jag blir stressad för minsta lilla, och det minsta lilla får mitt inre att explodera många gånger.
Jag trycker ner mig själv tillräckligt som det är, känner aldrig att jag duger eller gör något speciellt bra.
Jag behöver inte höra från henne också att det är så.
Jag vet redan vad jag har för brister, mitt hjärta blöder, mina tårar rinner - när ska jag lyckas ta mig ur detta?
Jag står redan på mina egna ben, klarar mig "bra" själv.
Jag tar hand om mig själv, ingen annan som gör det eller någonsin behövt göra det heller.
Jag har växt upp med bilden av att man måste vara si och så och göra vissa saker för att vara "bra".
Man måste jobba. Och ja, money makes the world go round. Men varken min mamma eller någon annan försörjer mig. Men pengar gör en inte lycklig. Och det var delvis det jag fick höra idag, "Du hade nog mått bra av att jobba och fått ut en 14, 15 000 i månaden"
Hade mina panikattacker försvunnit då?
Stressen av att få ekonomin att gå bättre hade säkert minskat, men min ångest och min panik och allt annat runt om hade inte försvunnit. Min pappa hade inte blivit frisk, mina nära hade inte mått bättre.
Jag förstår tanken om att jobba och ha en sysselsättning. Det får en att må bättre, men pengar kan inte lösa min situation, pengar kan inte få mig att bli hel.
Jag hatar pengar! Det är bara fåniga siffror tryckta på lappar och i mynt.
Vill bara lägga mig ner och sova en vecka eller två nu.

Fick en present idag, från Lena, Saras mamma.
En liten bok om avslappning och en avslappning cd.
Tack Lena! För allt och för allt stöd och all hjälp
Det var något som behövdes här, ska testa redan ikväll och se om jag kan somna lättare :)


Bamse-Kram till alla som kämpar därute, nu har jag fått skriva av mig lite och
förhoppningsvis lyckats få ut en del ur systemet, önskar jag kunde tömma hjärnan helt.

Saknar..

Känslan av att känna sig helt ensam har infunnit sig..
Jag verkligen hatar den känslan, så mycket ångest över den.
Känner hela tiden att det är nått fel på mig som aldrig kommer ur det här.
Ångestklumpen växer och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Allt känns mörkt idag, trots att jag börjat "kursen" på spira.
Kände mig inte alls hemma, hade två små panikattacker under introduktionen idag.
Saknar den "gamla" Sanna nu, saknar att vara pigg och glad och att ha ångesten under kontroll.
Saknar mitt gamla jobb och min mamma. Saknar min pappa och känslan av lugn som idag verkligen lyser med sin frånvaro.
Ångesthelvete!
Känner mig så besviken på mig själv nu.. Vad vill jag?
Varför kan jag inte bara veta det..

Strax ut för lite "jobb", och idag har jag sällskap av min lilla Sara :)

KRAM

Bita ihop och förneka..?

Ibland kommer ångesten och paniken verkligen och biter en i rumpan, smygande, skrämmande och hotande.
Den ligger ju alltid där, djupt in under skinnet och lurar.
Men ibland har man ingen aning om att den kan bitas så hårt.
Mitt hjärta känns splittrat och på väg att gå sönder många gånger, mina dagar känns ibland nattsvarta och ibland bara grå, då är jag glad över att ha mina vänner (jag har bland de finaste vänner man kan ha!) och familj, speciellt min bror. 

Bit ihop heter det, ja, lätt för andra att säga kanske.
Väldigt lätt att säga när man själv aldrig befunnit sig i någon annans situation.
Jag har bitit ihop för det mesta, gjort de saker jag måste. De saker jag känt mig tvungen att göra. 
Men sen då?
När man inte orkar ta hand om sig själv?
Vad har man då kvar?
Jo, ett par sammanbitna käkar och en tickande ångestbomb inom sig!
Bättre att kanske ta itu med sina problem, lösa dom istället för att "bita ihop" och förneka dom?
Att varje dag kämpa med sina problem är inte att bita ihop iallafall.
Och jag är glad att jag inte "biter ihop" längre.
Jag har bitit ihop tillräckligt i mina dagar, visar mig stark utåt fastän insidan sakta brutit ihop.
Det är väl en av orsakerna att jag lever med massa ångest nu, jag byggde upp en bomb inom mig för att folk sa till mig att bita ihop.
Jag förnekade att det var svårt för att jag skulle vara stark, jag tröstade andra och bet ihop,
ignorerade smärtan. Visade aldrig mina tårar utåt.
Att bita ihop är inte lösningen på dina problem hur som helst, att däremot utmana dina rädslor, tycka om dig själv och våga lita på din egna förmåga däremot, det är ett bra steg på vägen.
Sen är inte livet problemfritt, aldrig. Och man kan inte alltid påverka det.
Men ta allt du gör som framsteg, att du en morgon orkar ta dig upp ur sängen och klä på dig och äta frukost, eller att du en dag kanske tar dig till affären för att köpa mjölk. Det är stora steg för många.
Vardagsgrejer som andra ser som självklara är inte lika självklara för alla.
Nästa gång just du kanske tänker säga åt någon att "bita ihop", tänk steget längre och försök istället tänka dig in i en omvänd situation, hade du velat höra "det är bara att bita ihop" när du precis öppnat ditt hjärta för någon?

Love and understanding

Lugnet mitt i stormen

Haft en känsla av lugn flera gånger idag, och det hör inte till vanligheten kan jag säga.
Är oftast stressad och orolig inombords, men idag har den där känslan av totalt lugn infunnit sig iaf ett par gånger :) Så skönt att det inte går att förklara :)

Kollat väldigt mycket film dom senaste dagarna, mycket för att vara mig iallafall.
Igår kollade jag på Meet Joe Black, väldigt fin film med en rätt snygg Brad Pitt i ;)
Och eftersom jag inte kunde sova blev det en till, Romeo+Juliet, ingen höjdare så, väldigt speciell.
Ni som sett den förstår nog vad jag menar. Men budskapet är för fint, kärlek mot alla odds :)
Ungefär som Skönheten och Odjuret, kärlek kommer inifrån.
Ja, jag är hopplös - jag vet!
Har ju blivit en hel del (läs bara) tjejfilmer så nu sitter man här och känner sig allmänt ensam och tom.
En skräckfilm på det här och sömnen vore totalförstörd, haha.

Senaste veckan har jag vart rätt nere, haft PMS så det skriker om det, växlar extremt i mina känslor och det är jättejobbigt! Först kan jag vara lättretad och rätt frustrerad på allt för att sen bli nere och bara vilja gräva ner mig, låååångt lååångt ner och komma fram när allt är bra igen.
Har alltid haft ont av pms, men inte som sista året, vissa gånger är jag verkligen helt förstörd.
Funderar på om det verkligen är normalt?
Men antagligen är det väl så - suck !

Dags att återgå till tjejfilmskvälliminensamhet.nu

Puss OCH Kram

My outsides looks cool
My insides are blue
Everytime I think I'm through
It's because of you
I've tried different ways
But it's all the same
At the end of the day
I have myself to blame
Keep on trippin

You can buy your hair if it won't grow
You can fix your nose if he says so
You can buy all the make-up
that M.A.C can make
But if you can look inside you
Find out who am I too
Be in a position to make me feel
So damn unpretty

 TLC - Unpretty