No More !

Vissa relationer börjar bli för mycket.
Klarar snart inte av att ha kontakt med min mamma.
Orden sårar mer än hon kan förstå tror jag och jag orkar inte höra mer "det är bara..."
Det är ju skönt med någon som pushar en att göra saker, hade nog inte tagit mig igenom allt jag gjort under mina tonår om inte mamma "tvingat" mig till mycket.
Men nu är jag vuxen, och varje gång vi pratar om hur jag mår och mina "problem" börjar vi ofta bråka.
Jag känner att hon inte förstår eller lyssnar och hon i sin tur är säkert jätte frustrerad över mig och min situation, men vissa saker måste jag få göra på mitt sätt.
Jag måste få pröva mig fram, utvecklas själv.
Önskar bara att hon kunde vara ett stöd i det hela och iallafall lyssna på vad jag känner, hon behöver inte förstå, bara lyssna. Men just nu är det som att prata med styvmodern i askungen, och jag är askungen.
Jag ska bara göra, bita ihop, sluta lyssna på vad mitt huvud säger. Men det går inte, jag klarar inte av stress längre, jag blir stressad för minsta lilla, och det minsta lilla får mitt inre att explodera många gånger.
Jag trycker ner mig själv tillräckligt som det är, känner aldrig att jag duger eller gör något speciellt bra.
Jag behöver inte höra från henne också att det är så.
Jag vet redan vad jag har för brister, mitt hjärta blöder, mina tårar rinner - när ska jag lyckas ta mig ur detta?
Jag står redan på mina egna ben, klarar mig "bra" själv.
Jag tar hand om mig själv, ingen annan som gör det eller någonsin behövt göra det heller.
Jag har växt upp med bilden av att man måste vara si och så och göra vissa saker för att vara "bra".
Man måste jobba. Och ja, money makes the world go round. Men varken min mamma eller någon annan försörjer mig. Men pengar gör en inte lycklig. Och det var delvis det jag fick höra idag, "Du hade nog mått bra av att jobba och fått ut en 14, 15 000 i månaden"
Hade mina panikattacker försvunnit då?
Stressen av att få ekonomin att gå bättre hade säkert minskat, men min ångest och min panik och allt annat runt om hade inte försvunnit. Min pappa hade inte blivit frisk, mina nära hade inte mått bättre.
Jag förstår tanken om att jobba och ha en sysselsättning. Det får en att må bättre, men pengar kan inte lösa min situation, pengar kan inte få mig att bli hel.
Jag hatar pengar! Det är bara fåniga siffror tryckta på lappar och i mynt.
Vill bara lägga mig ner och sova en vecka eller två nu.

Fick en present idag, från Lena, Saras mamma.
En liten bok om avslappning och en avslappning cd.
Tack Lena! För allt och för allt stöd och all hjälp
Det var något som behövdes här, ska testa redan ikväll och se om jag kan somna lättare :)


Bamse-Kram till alla som kämpar därute, nu har jag fått skriva av mig lite och
förhoppningsvis lyckats få ut en del ur systemet, önskar jag kunde tömma hjärnan helt.