Sovit mycket idag och kom inte iväg på kursen. Känner mig så besviken på mig själv. Trött på att känna misslyckande.
Och på att bara bli lastad med mer och mer, hjälpa andra och inte få något tillbaka. Ändå kan jag inte säga nej. Känns helt omöjligt, som ett invant beteende, när någon ber om hjälp säger jag bara ja, automatiskt. Även om jag skriker nej inombords. Känns som om jag är på väg ner igen och kan inte sluta undra vad det är för fel på mig.
Varför kan jag inte längre hantera situationerna, alla ups and downs?
Så fort livet går lite neråt så försvinner allt positivt och det jag byggt upp rasar. Och detta händer gång på gång, kan inte se vad jag gör fel och därav känslan av att det är något som är fel på riktigt. Ingen ''vanlig'' depp liksom.
Känns som en klump i bröstet och som om gråten sitter i halsen, men jag kan inte gråta. Jag vill, men det går inte.
Känslan av tomhet och ensamhet smyger sig på och jag kan inte göra något för att ändra på det.
Saknar vision om framtiden och ser inte att det någonsin kommer bli bättre utan bara som om jag väntar och väntar men det händer ingenting. Jag jobbar med mig själv men kommer ingen vart.
Vart är jag på väg?
Idag känns hela min kropp som en enda stor värk. Helt orkeslös. Ingen motivation.
Och det mest frustrerande är att jag inte vet hur jag ska vända det. Känns som om jag bara kan låta det vara. Men blir det då bra igen?
Ingen vet direkt hur jag mår, folk frågar och jag kommer på mig själv många gånger med att svara bra. Varför gör jag det? Det är inte bra och det känns inte som om det kommer bli det på ett väldigt väldigt långt tag.. Hatar att vara jag idag.
Hoppas på en bättre dag imorgon, men tvivlar. Alla hjärtans dag av alla dagar.
Som gjort för alla ensamma. Bläää!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar