Stressande mål

Ligger här nu och har en oroande känsla. Hela omgivningen känns obekväm och jobbig.  Känner mig konstant stressad och ångestfylld.  Som en bomb som bara tickar. Hoppas att jag ska kunna sova i natt.. klarar jag bara av morgondagen på jobbet är jag ledig i två dagar innan jag ska jobba igen på fredag. Känns som om min kropp inte orkar mer snart. Jag känner igen denna känslan men vet inte hur jag ska stoppa den. Jag kan liksom inte varva ner när jag väl börjat såhär. Det slutar bara med att en sak efter den andra kraschar runt mig och det har redan börjat, stressmomenten bara hopar sig just nu.

Fan fan fan..

Pillapiller-noja

I lördags blev jag och min stora misse osams. Det hela började med att jag skulle klippa katternas klor, började med Stella som är minst och absolut den mest följsamma och snälla katten finns, hon säger inte mycket om nått sålänge man inte ska bära henne. Hursomhelst så var pinan för henne över på ca två minuter. Normalt sätt brukar man få vara två när det är Jens tur, han är tjurig och hatar allt vad klippa klor, borsta pälsen och ta mediciner heter. Men, tänkte jag, jag klarar nog av att ta honom själv denna gången. Tji fick jag för när han såg sin chans att bli fri efter att första klon klipptes så bet han mig i handen. Det blödde lite, jag tvättade det och tog ett nytt tag om honom och klippte resten. Tänkte inte så mycket mer på det men någonstans i bakhuvudet låg det att jag nångång läst om att kattbett inte är så bra. Nåja jag gick och la mig sov gott och vaknade på morgonen med en hand som bara pulserade och gjorde ont, tänkte för mig själv att det där ser ju inte så bra ut. Pratade med mamma som tyckte att jag skulle kolla upp det, nja tänkte jag och ringde sjukvårdsrådgivningen. Mär jag berättade om vad som hänt sa hon till mig att genast ta mig ner till primärvårdsakuten,  på direkten för kattbett var tydligen inget att leka med om det gått hål på huden. Sagt och gjort o mitt yrvakna tillstånd tog jag mig ner till en läkare som tittade på det och kpnstaterade att det där vad minsann infekterat. Katter har bakterier i munnen som är farliga för människor och kan leda till blodförgiftning och allvarliga infektioner. Så nu tuggar jag penicillin,  tabletter som är stora som stolpiller! Har aldrig sett något liknande. 3 om dagen i 7 dagar dessutom! Fy fan! Jag hatar penicillin då jag alltid mår pyton av det. Får sån pngest av penicillinet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Främst att jag är rädd för biverkningar. Jag mår illa och har ont i magen. Ont i magen har jag visserligen konstant men det behöver ju inte spädas på ännu mer tycker jag. Trött man bli på kommentaren alla läkare slänger ur sig i det läget, "ät lite fil med actiduf och bifidus (hur det nu stavas?) Värdelöst! Helt jävla värdelöst! Totalt verkningslöst är det iallafall!  Fil.. pfft..

Jag läste en grej härom dagen, en mening som fick mig att stanna upp, först tänkte jag att, jo så är det.
Sen läste jag en kommentar om det att så var det inte, det som händer en är inte alltid menat och ofta väldigt orättvist men du klarar det för att du inte har något val.
Jag förstår poängen, men min tanke är fortfarande inte helt förändrad
Meningen löd iaf :

"You were only given this life because you were strong enough to live it"

Så här tänker jag, om jag nu ska dra det efter min egna situation lite, jag har ångest, så gott som dagligen. Det är ett helvete och alla de som har eller iaf nångång haft ångest förstår kanske vad jag menar. Jag har många gånger tittat på andra som inte lider av de problemen jag både haft och har och tänkt att jag vill byta, här och nu, bara byta liv och se hur det känns att inte ha panikattacker,  ångest och olustkänsla. Jag accepterar numera att jag har det som jag har det och förmodligen är det väl någonstans meningen att jag ska ha det och att jag ska ta mig igenom det. För vad man än tänker om människor med ångest så är vi allt annat än svaga. Tänk alla panikattacker man haft och man står här fortfarande! Man är kanske onödigt rädd av sig men inte svag. Jag är stark nog att faktiskt genomlida paniken, ta mig upp och utmana mig själv.
Om man nu ska tro att allt är förbestämt av ödet så är det väl så att det livet man lever fick man för att man var den enda stark nog att klara av sitt egna helvete. Vem säger att jag hade klarat av någon annans liv bättre?
Sen tror ju jag mer på teorin att vi skaffar oss våra egna öden av de val man gör i livet. Även om alla val inte är medvetna val eller genomtänkta. Jag var så liten när jag drabbades av panik första gången att det jag blev var rädd, fruktansvärt värt rädd och jag visste inte om vilka val jag hade.  Därför fortsatte jag att vara rädd, jag som så många andra med panikångest visste inte det ofarliga i faran vi själva upplevde. Där kommer det omedvetna valet många gör, man väljer att fortsätta vara rädd istället för att möta paniken och all ångest och säga stopp. Det finns självklart andra orsaker bakom panikångest där kanske sjukdomar är bakgrunden till ångesten och jag menar inte att man valt att vara sjuk, absolut inte. Sjukdomen innebär med all säkerhet att man får kämpa yttligare lite till. Och det är ingen lätt kamp att ta makten över en djupt rotad rädsla.
Men jag tänker aldrig sluta försöka! Jag vägrar! En dag vill jag kunna säga till ångesten och alla rädslor att, det här är mitt liv så om ni ursäktar här så ska jag faktiskt leva det så fuck off.
Ja exakt så, fuck panikångest.

Imorgon blir ytterligare en dag jag ska utmana mig själv på. Att komma iväg till jobbet och få i mig 3 tabletter till av den vidriga penicillinet.

Over and out

En liten bild på mina hjärtan,  liten och stor! 

Sömnlös sömn

I natt har jag sovit fast det har ändå känts som att jag vart vaken hela natten. Sovit jätteroligt med andra ord, hela natten har känts som en lång mardröm av ett ångest liknande tillstånd. Förmodligen beror det på all stress som vart det sista, med arbetsträning och mycket runt om. Det innebär fortfarande ångest att ta sig till jobbet men inte lika mycket som förut, det är som om för varje dag som går så blir det pytte pytte pyttelite lättare och vart enda mikromilligram som kan lättas från tyngden mottas tacksamt från mig. Jag känner mig ändå stolt övrr det jag köarat hittills och är nöjd med min insats. Jag har trottsat min ångest i flera veckor nu och jag trivs verkligen med jobbet. Både med allt jag gör och med arbetskamraterna. Men just nu är det lagom med 3 tim/ 3 dagar i veckan. Jag har inte orken att belasta mig mer än.
Men jag har märkt att min ork och lust till att göra annat som jag inte har orkat/haft lust till kommit tillbaka lite mer. Som att måla, förra helgen gjorde jag två tavlor och skissade lite. Grejade även hemma hela helgen, fick upp en ny taklampa, flyttat om lite och fixat. Känns skönt att det går åt rätt håll än sålänge nu :)

P o K , en trött men rätt nöjd Sanna :)

Arbetsträning del. 2

Det är fruktansvärt att ha en massa ångest. Längesen jag kände mig såhär hjälplös och liten nu. Arbetsträn i ngen tar fruktansvärt mycket energi och att varje dag när jag ska till jobbet vakna med oro och ångest för om jag ska klar av dagen. Är inne på vecka två nu och haar totalt gjort fyra dagar. Jag undrar hur länge till jag ska ha sån här fruktansvärd ångest över att åka dit. När jag väl är där känns det okej, oron över att bli dålig där hänger kvar någonstans i bakhuvudet men jag känner att jag klarar av att koncentrera mig på arbetet. Jag tycker det är riktigt kul att träffa kunder och kunna hjälpa dom, gillar även att gå och greja, fronta och städa i butiken. Frukostrasten och morgonmötet är det värsta, då kan jag inte fokusera utåt längre utan blir sittandes med mina tankar och alla runt mig. Jag slutar liksom andas så fort jag hör frukostsignalen. Hur ska jag nånsin ta mig ur det här? När ska jag sluta vara rädd för panikattacker? Och allt som kan orsaka panikattacker.  Känner på ett sätt att den sociala fobin jag öed av för flera år sen var lättare att träna bort. Den var ett riktigt helvete den med men på något sätt visste jag precis när och varför paniken kom. Det vet jag inte riktigt längre så jag vet inte vad jag ska  utsätta mig för heller. En fobi går ju endast att träna bort genom exponering, att utsätta sig för det man är rädd för, men hur ska jag utsätta mig för panikattacker?
Imorgon är sista dagen på den här veckan. Kommer kännas som en befrielse när den är över! På fredag är det midsommar och jag och Anna har bestämt oss för att ta det lugnt nu. Kanske åka in till Liseberg en sväng sen bara vara. Skita i allt traditionellt firande med fylla och stök. Bara hon och jag lugnt och skönt. Jag har ju ändå vart så gott som nykter de senaste åren och fastän jag varit iväg på div midsommarfiranden så har det inte känts särskilt givande. Sista midsommar som var rätt kul var för några årsen då vi grillade och spela spel, lekte lekar och umgicks ett gäng. Drack några öl och jag var väl lugnast i gänget där men mådde ändå rätt okej :)
Nästa vecka jobbar jag morgon igen och det är skönt att bara vara och samla energi tills dess, det kommer nämligen behövas..

#önskarjagvarnormal

Arbetsträning

Har börjar att arbetsträna nu. Hänt så mycket sen sist jag skrev.
Började arbetsträna i måndags. På en helt NY  arbetsplats!!
Och veckan började verkligen inte bra där, någon timma in på arbetsdagen fick jag världens panikattack,  ville bara fly därifrån.  Men stannade kvar och mådde pest, när jag sen kom hem efter tre timmar var jag ledsen och matt. Ville inte tillbaka igen, men samtidigt ville jag inte ge upp. På tisdagen tog det verkligen emot att ta mig dit, hade panik från det att jag vaknade. Men trotsade åter igen hur jag mådde och åkte dit för att ge mig in i arbetsdag nr 2. Och till min stora förvåning flöt denna dagen på ganska bra, hade lite känningar av paniken men det blev aldrig någon mer attack. Kände mig så mycket starkare på tisdag eftermiddag än vad jag gjort på länge men både psykiskt och fysiskt var jag helt slut, all oro hade tagit all min energi. Meningen var att jag skulle jobbat även tre timmar på onsdagen men där tog det stopp, kände att jag faktiskt presterat det jag kunnat denna veckan och det är ju det som är meningen när man arbetstränar - att själv känna efter vad man klarar. Jag känner mig ändå rätt nöjd att jag klarade av de två dagarna och att jag trots min rädsla för mer attacker tog mig dit igen.
På måndag börjar jag kl 8 och det kommer bli en utmaning, att både ta sig upp och att komma igång innan jag åker dit, hinna äta frukost och varva ner och inte bara kasta mig i bilen och ha bråttom.
Är så fruktansvärt rädd att jag ska misslyckas med min arbetsträning och inte klara av den, att paniken inte försvinner och att jag ger upp. Är nästan lika rädd för att misslyckas som jag är för att få mer panikattacker.
Denna veckan har varit en utmaning och jag har verkligen känt mer än nånsin att jag önskar att jag vore "normal". Att jag kunde ta mig till en ny arbetsplats med lite vanlig nervositet istället för en massa ångest, panik och div katastroftankar. Det är verkligen en utmaning att acceptera detta med mig själv, lära mig känna efter och säga ifrån och sluta bry sig om vad folk runt om tycker och tänker. Men trots det tuffa har jag haft otroligt bra stöd runt mig, inte av alla men av min arbetsmarknadshandläggare M och av vänner och bekanta. Dom har verkligen gjort det möjligt för mig att våga ta mig igenom det här och peppat mig till att klara det.
-Ni betyder såååå mycket för mig.
Och såklart har min älskade Anna, min själsfrände och "ångestsyster" vart den som verkligen peppat mig att stå på mig. Jag har en lång väg kvar att kunna bli en sån som säger nej istället för ja när jag egentligen inte viöl eller klarar nått men Anna är en fantastisk förebild för mig där! (Me love you so much ♥)

Nu är det helg och två dagar kvar tills jag måste utmana mig själv och ta mig till jobbet igen. Dags för vila och avkoppling. Det kommer behövas!

Love

Jobbig skola

Har sån fruktansvärd ångest.
Nu är "kursen" snart slut och jag vet inte hur det kommer att bli nu.
Jag har inte den blekaste om vad jag ska göra nu när den är slut.
Känns som om allt kommer bli som förut nästan..
Känner mig ledsen och nere igen.
Jag vet att jag är starkare än jag tror men vart ska jag ta vägen?  Hur ska det gå med jobb eller ev utbildning?
För ett tag sen fick vi göra ett intressetest för att se inom vilken yrkeskategori man har mest intresse och kunskap av att jobba inom.
Min profil såg ut som följande,

1. Kreativitet och hantverk
2. Mode och design
3. Ta hand om människor

I kategori ett hittade jag flera yrken och utbildningar jag är och alltid vart intresserad av bl a frisör, möbeltapetsör, konstnär mm
Men seriöst, konstnär, hur långt kommer man på det?
Och frisör,  ja visst men då får man bekosta utbildningen själv med en sisådär 120 000 kr, och tapetsör finns ingen utbildning till just nu eftersom det inte finns några jobb där.
Jaha, what to do då?
Sitter och försöker hitta någon utbildning på distans just nu som kan passa. En distansutbildning är nog vad jag skulle klara av just nu iallafall. Kunna plugga hemifrån och inte ha pressen över att behöva vara i en skola varje dag. Men även om jag börjar på en utbildning kommer jag behöva jobba för att få det att gå runt..

Nä nu snurrar det för mycket i mitt huvud igen. Bäst att ta det som det kommer.. för det är ju såå lätt, eller inte.
Hur som haver så hoppas jag att det ska bli så bra det kan bli, en vacker dag iallafall.

Skammens panik..

Sitter ute nu. Vill inte riktigt hem.
Min dag var bra till en början.
Sökt jobb och vart med gruppen på spira. Helt underbart och jag var glad.
Allting vände snabbt.
Får ta nya tag imorgon men just nu vill jag inte hem till en tom säng.
Skulle kunna sitta här ute på trappan hela natten faktiskt.
Det är fortfarande varmt ute, 20 grader.

Jag har alltid skämts för hur jag är. Eller rättare sagt för att jag har panikångest. Där är min ömma punkt och den har folk tryckt på idag, som ganska många gånger förr och jag har känt mig helt värdelös.
Jag borde tydligen dölja att jag har den,  inte berätta och vara öppen med det. Men varför?  Varför ska jag dölja en del av mig som faktiskt format mig till den jag är? Hade jag inte haft min panikångest hade jag kanske vart på ett helt annat sätt?  Jag kanske hade vart omogen och känslokall istället? 
Jag kanske inte hade kunnat se och uppskatta småsaker i livet på samma sett?  Jag kanske inte alls hade uppskattat mina vänner utan mer tagit dom för givet?  Vad säger att mitt liv hade vart perfekt eller att jag hade vart perfekt bara för att jag inte hade ångest?
Men det kanske det hade vart?  Jag kanske hade varit precis som alla andra som tycker att jag borde skämmas över att ha ångest? Precis som dom som har förutfattade meningar om människor som inte är som just alla andra?
Dom senaste månaderna har jag verkligen lärt mig tycka om och se människor utifrån deras personligheter och unika drag istället för att placera dom i fack där vissa är "normala" och andra "konstiga"
Om jag nu är så jäkla "konstig" så är jag stolt över det och tänker inte dölja något om vem jag är!  För det är den jag är som gör mig unik precis som alla andra. Ingen är felfri, absolut inte jag och jag tänker inte låtsas att vara någon jag inte är för att de som ser sig som "normala" även ska tycka att jag är det..

Tårarnas ränder som skulle släcka alla onda bränder men försvann långt bort i glömskans händer.

Jag vill bara gråta ut allt, men jag kan inte.
Jag vill gråta för pappa, för ångesten jag lever med, för ensamheten jag känner och för att jag faktiskt är ledsen men det kommer inga tårar.
Jag kan känna hur dom bränner på insidan men jag får inte ut dom. Kroppen orkar liksom inte gråta. Förstår inte riktigt vad det är med mig, har nog aldrig varit såhär fysiskt trött i hela mitt liv, mitt upp i all stress och press och ångest så kommer en kroppslig trötthet och värk. Vad är det här? Jag är 24 år gammal inte 84! Men det känns så.. Och så fort jag gör något så blir jag helt slut, att städa hemma, ta en promenad, träffa vänner, ja det mesta jag gör resulterar i trötthet. Och inte sover jag bättre för det. Skumt hur kroppen fungerar ibland.

Mötet ang pappa som vi hade idag gick helt okej.
Jag hoppas nu att det blir en förändring till pappas fördel. Och att han får det bättre.
Fy fasiken va idag är en dån dag då jag saknar den gamla pappa. Min pappa!
Vill inte se honom sjuk mer och veta att det aldrig kommer bli bättre. Min insida går sönder. Jag saknar pappa!!

Var rädd om dom ni älskar!
Och var rädda om er själva! ♥
Kramas mycket och ofta. .

Stressen just nu..

Snart dags att gå iväg på möte för pappa med kommunen och div samordnare och personal runt om.
Stressnivån är inte kul nu.
Så mycket tankar och oro, och inte bara för pappa utan även för att sitta på det här mötet.
Massa ångest. Plus feber och ont i kroppen på detta. Dags för en snabbdusch sen blir det stress iväg.

Om en månad fyller jag dessutom år.
25 år. Vad ska man göra då?

Jaja.

Kram

Glömskans sjukdom

I gårkväll var jag och min storasyster på träff för unga anhöriga till förälder med demenssjukdom.
Kvällen har varit både givande och skrämmande.
Jättetrevligt och givande att få träffa såpass många andra "barn" till demenssjuka.
Men oerhört skrämmande att höra historier där föräldern är längre in i sjukdomsförloppet än vad pappa är.
Det som skiljde oss åt var även att de flesta hade en frisläppta förälder kvar hos den sjuke. Så är det inte i pappas fall, han är ensam. Han har bara mig och mina systrar.
Jag är den som stått honom närmast under sjukdomen och även innan så jag är väl den som mest har blivit pappas "mamma".
Jag älskar verkligen min pappa och vill inte se honom såhär, en del av mig går fortfarande och väntar på att han ska bli frisk. Att han ska sluta vara dement och komma tillbaka till oss som den pappa han en gång var.
Jag är arg på sjukdomen, och besviken på ett sätt på vården, att det tog sån tid innan vi fick hjälp.
Idag bor pappa på sitt boende, och det är vi som får ta hand om honom när vi ses. Jag är fortfarande den som är med på alla läkarbesök och den som har full koll på hans mediciner och vad han behöver för hjälp, jag är även den som har kontakten med boende och kommun när pappa behöver yttligare stöd. Min storasyster är den som sköter hans ekonomi, betalar hans räkningar och fixar allt sånt.
Sen ett tag tillbaka behöver pappa även hjälp att bli påmind om hygien och liknande. Han glömmer att ta på sig rena kläder om ingen säger till honom, han glömmer att tvätta sig ordentligt, användbar deodorant och borsta tänderna. Ibland kommer han ihåg att raka sig men oftast så missar han stora fläckar.
Han har ofta för sig div konstiga sakerna, och många gånger är det svårt att förstå vad han menar när han pratar om saker.
Han kan inget av det han tidigare kunnat, förr var han jättehändig och fixade och donade med precis allt (det är han som lärt mig det jag kan om verktyg och hur man tapetserar och borrar och skruvar osv) jag var alltid med när pappa gjorde såna saker, fick alltid vara "förste assistent" när jag var liten. Idag funkar inte ens hans hjärna så pass att han kan vara min "assistent" ber jag honom hämta en skruvmejsel eller skiftnyckel när jag grejar står han oftast bara och tittar i verktygslådan och funderar på hur nu skiftnyckeln ser ut.
Han var jätteduktig på elektronik och var alltid den som lagade grannarnas tv-apparater när dom gick sönder, han satt och lödade ihop grejer inne i apparaterna och vips så funkade dom igen, idag är det vissa dagar svårt att sätta igång Tv:n hemma.
Man får hjälpa honom med mycket som har med motoriken att göra. Att knäppa byxorna, använda bestick, få på sig bilbältet, ja allt som behöver hjälp av båda händerna på ett eller annat sätt fungerar oftast inte längre. Händerna vet inte riktigt vart dom ska och hur dom ska göra. Eftersom han har haft en stroke är han även väldigt försvagad i ena armen vilket gör saker ännu svårare när han väl vet hur man ska göra.
Att en sjukdom kan förändra så mycket.
Jag vill inte förlora min pappa, jag vill att han ska vara som innan, trots att jag snart är 25 så behöver jag min pappa ibland.
När jag var ca 20, 21 precis innan det började ta fart med pappas sjukdom bodde han fortfarande själv och bara några trappuppgångar bort från mig. Jag vaknade ofta på nätterna då och hade panikattacker. Jag brukade ringa pappa, och mitt i natten slängde han på sig kläder och kom över till mig.  Han satt och pratade med mig en stund och sen lägga han sig och sov på min soffa. Han förstod aldrig riktigt min ångest men fanns alltid där och jag kunde känna tryggheten från att han faktiskt var där och kunde ta hand om mig om det var så.
Jag saknar den pappan så mycket att det gör ont! När mamma flyttade till Gotland kändes det som om all min trygghet försvann. Det kändes som om jag förlorade både pappa och mamma samtidigt.
Mamma finns ju fortfarande kvar men bara på telefonavstånd.
Mina tankar snurrar ofta runt hur det ska bli med pappa, för varje gång jag intalat mig själv att nu blir det inte värre så blir han ytterligare lite sämre.
Ovissheten om hur snabbt det kommer gå eller hur han kommer bli kan ibland göra mig ännu mer ångestfylld.
Samtidigt försöker jag lära mig och leva i nuet och vara glad för de positiva saker som finns med pappa. Att han fortfarande har talet kvar tex, och att han fortfarande kan ta upp telefonen och ringa. Även om det sistnämnda kan bli lite väl jobbigt då han kan ringa ca 10 ggr på raken om man inte svarar första gången :)

Kram Sanna

Dagar som denna..

Har en fruktansvärt dålig dag.
Är så trött att jag inte orkar något. Verkligen inget.
Har försökt städa i en timma nu och kommer ingenstans. Är bara trött. Ändå sov jag förut när jag kom hem.
Har en känsla av frustration i kroppen och känner mig bara ledsen.
Sov tom bort min tid hos psykologen förut. Så himla besviken och arg på mig själv för det. Men min jävla ångest kör slut på mig. Har fått gjort det jag skulle ha gjort dom sista dagarna iallafall, gått till gruppen och vart och tränat varje dag. Träningsvärken gör inte mitt humör bättre just nu heller.
Vill bara lägga mig på golvet och gråta och skrika.
Vill inte ha den där jävla ångesten som vägrar försvinna. Även dom dagar som är av den bättre sorten är den där. Jag kommer aldrig ifrån den helt och jag vet inte vad jag ska göra. Känns som om jag gör det jag kan och borde göra. Men ändå känner jag mig besviken på mig själv. Jag kan inte tycka om mig själv när jag mår såhär. Hittar bara fel och insidan gör ont. Ska det alltid vara såhär? 

"Jag tror mitt hjärta blöder"

Vad är det för fel på mig?
Gått flera dagar med ständig ångest som vägrar släppa taget.
Mitt hjärta känns splittrat..

..Längesen jag skrev något nu.
Har hänt en hel del.
Vet inte om jag nämnt det tidigare men det var en resa inplanerad med gruppen på spira sedan starten.
Att åka iväg ger mig alltid ångest och denna gången var inget undantag. Ända fram tills tisdag eftermiddag hade jag bestämt mig för att backa, för att jag helt enkelt inte klarade resan, det var liksom inte värt den ångesten.
Jag träffade L som är en av våra handledare och så som det var. L övertalade mig att åka med och att trotsa min ångest.
Morgonen efter var det dags, vi skulle allihop ner till Varberg för en övernattning på Varbergs kurort.
Jag hade en klump i halsen redan när jag vaknade. Väl nere i Varberg hade ångesten inte släppt och jag gjorde mig beredd på att åka hem igen. Bara lämna allt och kunna andas ut. Men jag trotsade åter igen ångesten som bankade i bröstkorgen. Väl där blev det inte mycket ro, ångesten hindrade mig från att verkligen kunna njuta av hotellet och allt det fina. Som tur var delade jag rum med H som kände likadant. Medans alla andra badade och roade sig satt vi på vårat rim och pratade om allt möjligt. Ganska trevligt det också. Vi tog faktiskt en snabbtur in i delen med bassänger och testade bubbelpoolen och bastun en liten stund. När det sen var dags för mat tog ångesten ett tag om mig igen, att äta här? Där jag inte har någon kontroll över maten? Nej tack! H bestämde sig innan maten att avstå men jag testade iallafall, fick i mig några bitar kyckling och klumpen i halsen var tillbaka, denna gången vann ångesten över mig och jag lämnade dom andra som satt och mumsade på all mat från buffén.
Jag och H hade visserligen förberett oss med att åka till Burger King tidigare på dagen. Där känner jag att jag har mer kontroll över vad jag äter och kan ta det i lugn och ro. Jag vet att H känner likadant så det var verkligen tur att vi hamnat tillsammans.
Kvällen gick och jag ville bara vända hem. Varför jag inte gjorde det vet jag inte. En del av mig ville kanske vara kvar.
Dagen efter när jag väl var hemma var jag så trött, både fysiskt och psykiskt. Sov hur mycket som helst kändes det som.

Tröttheten sitter i fortfarande och jag undrar om jag någonsin kommer känna mig pigg igen.
Känner mig ensammast i hela världen just nu. En malande känsla gnager inombords och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen emellanåt.

Har min bror här sen ett par veckor tillbaka.
Håller på att bli galen just nu, disken växer och det händer ingenting. Han sover hela dagarna och det ser ut som en atombomb slagit ner där han har vart.
Jag är inte Sveriges ordningsammaste men så här illa är det absolut aldrig annars.
Min ork är på noll men jag ska försöka ta tag i det snart.

Over and out..

Allt eller inget

Jag har börjat läsa allt eller inget av Rikard engfors.
Kan inte annat än att rekommendera den.
Speciellt om man någon gång gått in i väggen, drabbats av plötsliga panikattacker eller hamnat i en depression.
Hittills har boken inte varit någon besvikelse iallafall!
Har känt igen mig själv flera gånger.

I ett stycke har Rikard skrivit om hur man måste vara frisk för att orka vara sjuk idag, om hur svårt det är att bli tagen på allvar på de vanliga vårdcentralerna, hur läkare på akutmottagningar inte hittar något kroppsligt fel och skickar tillbaka en till vårdcentralen och hela tiden känns det som om man håller på att bli galen eller som om det är något allvarligt kroppsligt fel på en.

Jag har själv suttit i den sitsen, när mina panikattacker blev oförklarliga för mig själv var jag övertygad om att jag var sjuk på riktigt. Jag kom till akuten där dom konstaterade att jag minsann var helt frisk, tillslut trodde jag att jag höll på att bli galen. Sökte hjälp på psykiatriska akutmottagningen i hopp om att jag skulle få hjälp, där blev jag skickad tillbaka till vårdcentralen där jag bad om samtalsterapi men fick en ask piller, det hjälpte inte, samtidigt skulle jag jobba, och ta hand om pappa och alla andra runt omkring. Efter ett tag kände jag mig mer och mer misslyckad, jag kunde inte förstå varför jag inte orkade. Jag gjorde ett sista försök på psykakuten, satt och bara grät och fick väl fram att jag måste ha hjälp. Till sist så det pang och jag trodde jag skulle dö! Var helt övertygad, halsen bara drogs åt, hjärtat bultade så hårt och kroppen bara skakade. Jag hade tur, jag fick psykologkontakt, vi skulle träffas en gång i veckan. Nu skulle jag äntligen få reda på vad det var för fel på mig och om jag höll på att bli galen. När jag berättat min historia och sedan frågat vad det kan vara för fel på mig hörde jag bara ''men det är väl inte konstigt om du inte mår bra?'' Vaddå? Konstigt att jag inte mår bra? Jag kunde inte se allt jag utsatt mig för, att alltid vara tillgänglig, att ta hand om pappa varje dag efter minst 8 timmar jobb, att ställa upp och jobba helger. Jag fick aldrig vila, kunde aldrig bara vara. Stressad? Jo, okej, jag har varit rätt stressad, men jag är ju ung, jag borde klara så mycket mer.
Och detta sättet att se på mig själv har jag fortsatt med, jag jobbar varje dag med att acceptera mig själv, min ångest och att jag just nu inte klarar lika mycket som jag en gång gjort. 
Jag har fruktansvärt höga krav på mig själv.
Har börjat inse nu hur högt jag sätter ribban för mig själv.
Ibland, eller allt som oftast, är mina krav på mig själv helt orimliga.
Jag blir oftast allt eller inget själv.
Och jag kan inte säga nej, automatiskt svarar jag ja när någon ber om hjälp eller liknande. Det är få människor jag verkligen kunnat säga nej till. Och inte ens till dom har jag alla gånger lyckats säga nej när jag inte velat. För kraven jag har på mig själv är att jag ska vara tillgänglig, jag ska vara där och jag vill även på alla sätt undvika att göra någon besviken.
I hela mitt snart 25åriga liv har jag haft dåligt samvete mot andra i min omgivning, även om det inte är jag som ska ha dåligt samvete.
Men jag försöker lära.mig att stanna upp och känna efter, vad jag vill. Vad jag mår bra av och att kunna ha kontakt med mina känslor.
Det är bland det svåraste jag varit med om och varje dag är en kamp mot ångest och tankar om mig själv.
Men jag vet att jag ska klara detta.

Någon som känner igen sig?
Då är boken Allt eller inget av Rikard Engfors något för dig! Jag hittade den på bokrean på Coop för ynka 49 kronor! :)

Kram på er!

Ett år i svart

Så mycket som kan hända på ett år!
Snart är det slutet på mars, vid den punkten för ett år sen hade jag panikattacker var och varannan timma kändes det som. Jag vågade inte vara ensam hemma för att jag var rädd för att få en attack när jag var själv. Jag stötte bort de flesta som försökte komma mig nära - förlåt M..
Jag kunde inte äta klokt och tanken på att ta mig utanför dörren gav mig panik.
Jag orkade knappt duscha och kunde inte se nått positivt.
Det kändes som om jag tappade greppet och som om jag aldrig skulle må bra igen.
Det här varit en lång process och än är den inte slut. Men det känns som om den sakta men säkert går åt rätt håll.
Jag är rädd för att skriva att jag mår bra, ifall det skulle vända igen. Jag är livrädd att må så dåligt igen. Långt ifrån alla dagar är bra, men det känns som om jag är mer på banan igen och de dåliga dagarna känns mindre tunga. Jag börjar känna att det kommer bli bra igen.
Eller rättare sagt jag kan känna att det blir bra igen och jag kommer ta mig upp. Här en del mål jag ska klara av men mer om mina mål en annan gång!
Till alla er som läser detta så ska ni veta att inget är omöjligt. Klarar jag av det så kan ni! Jag trodde aldrig jag skulle sluta vara deprimerad, trodde aldrig panikattackerna skulle ta slut, och att rädslan för dom skulle bli lättare att hantera, allt var svart men nu vet jag bättre. Det vänder även om det tar tid innan man står stadigt igen.
Men jag tror jag är på väg! ♡

Solig eftermiddag !

Gjorde misstaget att lägga mig på soffan när jag kom hem idag. Kommer inte upp! Varifrån kommer tröttheten?
Riktigt skönt att kolla på klockan och se att den är 16.58 och solen fortfarande är framme :) ljusa dagar.
Det börjar gå åt rätt håll nu :)
Nästan alla är sjuka i gruppen nu, vi var bara fyra som var där idag så blev varken teori eller någon direkt träning men jag och Helen tog då saken i egna händer och promenerade runt halva Åby. Dagen gick jättefort verkligen :) så skönt att ha hittat någon i gruppen man kan prata och umgås med.
Imorgon är vi lediga. Vet inte alls vad jag ska göra för att få dagen att gå. Men det finns ju alltid något att göra. Här ju möjlighet att åka bort till f&s och träna, haha stor chans att jag skulle komma iväg och träna själv.
Den 25e när det kommit in lite pengar på kontot har jag och Anna bestämt oss för en liten shoppingtur på Frölunda torg med :) längtar! Nä dags att masa sig upp och göra klart renoveringen av lillasysters sängbord? Japp, många bollar i luften nu ;)

Kram på er!

Dagarna som känns lite lättare

Idag är en sån dag som känts helt okej.
Solen skiner, jag fick bra besked av min läkare ang min sjukskrivning och jag har fått gjort saker. Även om det bara är små saker. Hela veckan har varit okej hittills, vädret gör så himla mycket och det känns som om våren är på väg :)
Jag har vart på spira, löst att träna lite, trots att jag fortfarande är förkyld.
Känner mig rätt nöjd.
Fick även fortsatt terapi hos min psykolog så nu behöver jag inte tänka på det fören i oktober/november.
Hoppas resten av veckan blir lika bra!

Kram!

Älska, glömma och förlåta?

Ligger sömnlös men jättetrött..
Kan inte få tankarna att sluta snurra.
Hur ska jag orka med att ställa ultimatum och be en av dom som ligger mig närmast om hjärtat att välja. Mig, livet, glädjen eller skiten, pesten och det som kommer förstöra? Valet låter kanske enkelt för dom flesta. Men det är inte självklart för alla.
Ibland är valet svårt när det värsta för en själv är det som dödar ångest och smärta för stunden men ger dig men för livet.

Du var den som lärde mig musiken, du skyddade mig alltid från de som kunde skada mitt hjärta.
Är det någon som klarar detta är det du ♥
Jag tror på dig men nu vill jag inte hjälpa dig hålla huvudet över ytan, du måste tappa andan, sjunka ner och räcka mig din hand så jag kan hjälpa dig upp. Men du måste hjälpa till själv, du måste själv vilja upp på land igen. Helt och hållet, upp ur vattnet, fötterna på jorden, men ett steg i taget.

Jag ser hur smärtan skadar,
Hur det enkla blir det självklara,
Och hur det tunga blir lätt för stunden,
Hur såren tillfälligt läker men ärren blir allt djupare.
Du är inte ensam, jag är här.
Du ser mig inte nu. Men jag är här hos dig. Du har mig, och även om det inte känns så, du har oss.
Vi kommer hjälpa dig genom smärtan, men bara om du vill lämna den bakom.
Jag har bara en av dig och det är du.
-Jag älskar dig 

Skojiga krav

Jag har inte alltid lusten och orken att vara ''skoj'' längre. Jag måste acceptera att det ser ut så just nu och det blir inte bättre av att känna trycket utifrån att man ''måste'' hitta på roliga saker hela tiden. Speciellt inte när jag tydligen ska vara initiativtagaren till det hela.
Att ta mig upp och ut på morgonen just nu är en kamp. Att orka göra det man måste är påfrestande, men jag vet att det kommer att bli bättre. Det är iallafall det jag får höra. Men jag känner just nu att dom som trycker på måste sluta med det, jag ställer ännu högre krav på mig själv. Krav jag inte klarar av. Och när jag då inte kan leverera blir jag besviken på mig själv och hamnar ännu längre ner. Ta ett steg tillbaka för jag kommer stanna upp och fundera nu.
Fundera på hur jag vill ha det. Och vilka som ska ingå.
Jag ska försöka lära mig att släppa dom jag inte behöver runt om mig med, dom som ändå inte gör mycket nytta just nu.
Men det är svårt för man vill inte vara ensam.
Kanske är dags att rikta mina krav utåt, mot andra, istället för mot mig själv?

Vart är John blund..?

Det där med att somna kunde jag ju glömma. John blund verkar ha missat mig totalt. Vill bara somna. Nu skiter sig ju morgondagen :( fan fan fan. Och ont i magen har jag med så kommer väl inte somna det närmaste timmarna. Sen är det dags att gå upp liksom.
Kl är tjugo i fem nu.

Kvällsoro

Då var det dags för lite ångest och oro inför att inte komma iväg imorgon.
Mår illa och har ont i magen.
Så nu är det väl dags att göra ett allvarligt försök att somna.
Idag har vi inte haft någon teori på kursen utan bara individuell träning, vilket innebär att man själv får träna på ett sätt man tycker känns bra. Inte blivit så mycket med det idag, haft ont i kroppen sen igår när jag dela ut matkassar. 34 stopp helt ensam. Var jätte stressad så både kropp och huvud har varit helt slut idag.
Har massa konflikter som ligger och en del att ta itu med. Ska till psykologen imorgon med.
Nä, verkligen dags att försöka sova. Sovit på soffan i snart en månad nu. För jobbigt att somna ensam i sängen. Även om min rygg hade behövt det.

Kram och god natt

Ångestmorgon

Ska iväg idag, har bestämt mig men jag kommer bli sen, får bli det. Inget vill samarbeta med mig och magen är skit. Mår illa med, ännu värre! Jag måste klara en stund idag. En liten stund iallafall.
#HatarDetta
Magen gör så ont och jag kan inte göra nått. Ångesten ligger där och jag kan inte göra ett skit.
Nä nu går jag, nu åker jag iväg, får klara så länge det går idag, släpper kraven på hela dagen, nu är målet att gå utanför dörren och åka till kursen.

Förväntansångest

Och söndagsångest! Är så trött på mig själv. Haft en helt okej helg och nu ligger jag här och och känner paniken och ångesten sprida sig i varenda kroppsdel.
Önskar att jag kunde få ur mig det, få det att försvinna. Men det är ingen idé, jag får försöka acceptera det och låta det vara.
Är orolig att jag inte ska komma iväg imorgon. Orolig att jag ska bli kvar hemma med ännu mer växande ångest.
Vill komma iväg till kursen men det är som en mur att ta sig över varje morgon. Är trött redan när jag vaknar, och inte bara morgontrött utan helt slut i hela kroppen.
Ska strax göra ett försök att somna. Hoppas att det ska gå vägen, råkade ju somna på dagen idag med.

Kram och god natt ! ♥

Ångestsyster och systers ångest

Haft en mysig kväll hos min ''ångestsyster'' Anna. Vi har kollat mello och pratat lite skit :)
Tack för ikväll gumman, är så glad att jag har dig i mitt liv!

Blev plötsligt avbruten hos Anna av att min mamma ringde mig, hon hade min lillasyster i andra luren.
Min syster hade en panikattack och ville att jag skulle komma till henne.
Det var hennes första riktiga panikattack, och förstod inte riktigt vad som hände i kroppen mer än att hon kände panik.
Jag åkte dit och kunde verkligen känna energin och känslan hos henne. Kommer så väl ihåg min första panikattack, min första panikattack när jag hade social fobi och min första panikattack jag hade utan att jag kunde koppla den till något yttre.
Där emellan har jag haft massa och där efter ännu mer. Men en panikattack är alltid en panikattack, en fruktansvärd känsla som sprider sig och förlamar ens logiska tänkande. Men vi har alla olika sätt att tänka, och hantera en panikattack på. Vissa blir så rädda för att det ska komma tillbaka att hela deras liv blir uppochner och rädslan för en ny panikattack blir mer och mer handikappande. Andra tar det mer för vad det är, tolkar signalerna mer logiskt och inser att det ''bara'' är en panikattack. Jag tillhör tyvärr den första kategorin, jag har utvecklat en rädsla för attackerna och tolkat dom som tecken på att jag både håller på att dö och på att jag håller på att bli galen, eller att något annat hemskt ska hända. Det som var skönt med det som hände min syster ikväll var att hon kunde göra en mer logisk koppling själv, hon kunde se att hon vart stressad den senaste veckan och förstå ått det hon upplevde nu faktiskt bara var en panikattack. Tillsammans pratade vi om vad det kan ha berott på och på hur hon kan göra om känslan och paniken uppstår igen. Vi är inte alltid bästa vänner hon och jag och vi är så olika varandra som två systrar kan vara. Men jag kände mig stolt över att hon själv förstod vad som hände, och att hon inte tolkat paniken på det sättet som jag många gånger har gjort.
Där är ytterligare en grej vi är olika på. Hon är starkare i grunden än mig, medan jag har fått jobba mig stark.
Vi är alla väldigt olika vi människor, men det är alltid lika fascinerande att se hur samma situation kan utlösa så olika reaktioner. Ingen individ är den andra lik.
Och jag är väldigt stolt över min  lillasyster ikväll!

Nu blir det några avsnitt av true blood här i soffan :) och jo, på tal om stolt så är jag riktigt stolt över Anna som utmanar en av sina stora rädslor ikväll! You go girl!

Kram och god natt,
Sanna

Veckans höjdare

Ligger i soffan och kollar på true blood idag. Lite ångestkänningar idag, haft smått panik emellanåt. Vet inte riktigt vad det beror på. Ikväll är det tänkt att jag ska iväg till Anna, vi ska ha myskväll och kolla mello och bara vara liksom. Tror jag kan behöva det.

Veckan har inte varit någon höjdare.
Missat en del på kursen och igår kom L från kursen hit och satt och pratade en stund om hur vi kunde lösa det. Kändes skönt med någon som bryr sig, någon som tog sig tid. Efteråt kände jag mig ganska glad. På kvällen var jag på teater med min moster, kusin och tillhörande. Idag har jag inte alls lika mycket energi. Är trött och orkeslös igen men tror att det kanske blir bättre av att få träffa och umgås med Anna, och morriz och malte såklart med!
Tror jag ska vila en stund nu. Håller på att kaka lite pasta för jag har verkligen ätit kasst dom senaste dagarna, knappt nånting. Så snart blir det lite pasta och pastasås, gourmet mat liksom ;)

Kram  

Fakta vs. Verklighet

^Fakta

Panikångest och paniksyndrom

Uttrycket ”jag får panik” används rätt flitigt och ofta på ett skämtsamt sätt. För den som verkligen har upplevt panik i form av en panikattack är det allt annat än skämtsamt. Inte sällan leder den hemska upplevelsen till ett besök på akuten, där den drabbade får höra att det ”bara” är en panikattack och inget att oroa sig för.

Alla har vi väl någon gång varit med om att känna oss smått panikslagna. Uppstressade till max, med hög puls och en känsla av att det här kommer aldrig att gå vägen/det här kommer jag aldrig att hinna. Det man i psykiatrisk bemärkelse menar med panikångest eller en panikattack är inte riktigt samma sak, men visst finns det en viss likhet.

De kroppsliga reaktionerna är i princip desamma, även om intensiteten skiljer sig åt. I båda fallen är kroppen inställd på fara, vilket innebär att en rädsloreaktion har utlösts och att kroppen är förberedd för flykt. Bland annat så slår hjärtat fortare för att snabbt kunna pumpa ut blod och syre till musklerna, matsmältningen prioriteras bort och syret omfördelas så att lårmusklerna får en extra dos, medan hjärnan får lite mindre än vanligt (vid akut fara har man ändå ingen tid att fundera, då gäller det att handla snabbt och instinktivt).

Om faran består av ett annalkande lejon, så lägger man benen på ryggen och springer, och då får man ju verkligen nytta av kroppens tillfälliga och fiffiga omfördelningar av resurser. Problemet med en panikattack är att det inte finns något konkret objekt att springa ifrån – och då hamnar fokus på det som händer i kroppen istället.


Det man kan uppleva under en panikattack är: bultande hjärta eller hastig puls, svettningar, darrningar eller skakningar, en känsla av att tappa andan, kvävningskänslor, smärta eller obehag i bröstet, illamående eller obehag i magen, svindel, ostadighetskänslor eller matthet, overklighetskänslor, rädsla att mista kontrollen eller bli tokig, dödsskräck, domningar eller stickningar, frossa eller värmevallningar.

Den här obehagliga upplevelsen i form av en panikattack kan förekomma i samband med andra ångesttillstånd, exempelvis vid social fobi. Då kan den drabbade oftast förutse att attacken ska komma och kan se en tydlig koppling till den situation som utlöst panikattacken.

Men en del drabbas av plötsliga panikattacker till synes utan anledning och då blir rädslan riktad mot själva panikattacken, man skulle kunna säga att man blivit rädd för sin egen rädsla.

Har man återkommande panikattacker som upplevs komma som en blixt från klar himmel och dessutom en ihållande oro för att få nya attacker eller en oro för vad attackerna kan leda till (att man ska dö, tappa kontrollen, bli tokig eller svimma), ja då kan det vara så att det handlar om diagnosen Paniksyndrom. 

^Verkligheten

^{Ja, i stort sätt är det så det är.}

^{Jag känner mig allt som oftast otrygg och rädd för att paniken ska komma.}

^{Jag har en ihållande ångest och har haft det ganska länge nu, vilket har orsakat ett depressionstillstånd, jag är ofta ledsen. Men väldigt bra på att dölja hur ledsen jag är. Lyckas ibland även dölja det för de som står}

^{mig nära.} 

^{Anledningen till det är att jag egentligen  vill vara glad.}

^{Meningen är inte att ljuga för någon, eller att "luras". Jag önskar oftast inget hellre än att man kunde se rakt igenom mig, krama mig och säga att det är okej att vara ledsen.}

^{Men för mig har det blivit ett försvar, att inte visa att jag är ledsen. Att inte visa mig "svag"}

^{Men att inte visa det har knappast gjort mig "gladare" eller fått mig att må bättre, snarare tvärtom.}

^{Men man tänker oftast, "hur kul är det för dom att vara med någon som bara är ledsen?"}

^{eller att i vissa fall gång på gång få höra "ryck upp dig"} 

^{- tack, hade jag kunnat det så lätt hade jag gjort det..}

^{Jag underhåller också min panik med att undvika vissa situationer, vilket i sin tur spär på känslan av att vara misslyckad, värdelös och ensam.}

^{Den klassiska "spiralen", "den onda cirkeln". Allt underhåller varandra.}

^{Känslor föder känslor och ovanor som blir vanor.}

^{Jag vill inget hellre än att bryta detta mönster men just nu har jag en period där jag inte riktigt klarar det, har mycket press utifrån just nu, många krav och många som drar i mig.}

^{Vilket drar igång en massa känslor inom mig, press och krav på mig själv och samvetskval.}

^{Allt detta vet jag inte hur jag ska hantera just nu. Förväntningarna jag har på mig själv är förmodligen värre än de som andra har, garanterat.} 

^{Känner mig ganska tom i huvudet just nu och känslan av orkeslöshet ligger och tynger.}

^{Är det du som är galen eller världen som är sjuk?}

^{Så många tappar det och spårar ut}

^{Vad som än väntar oss när vägen tar slut}

^{Det är inte du som är galen, nej det är världen som är sjuk}

^{Sök i ditt hjärta efter vägen ut}

^{I denna prövning är det svårt att finna ljus}

^{Men det är inte du som är galen, kom ihåg det!}

^{- Pantad och såld: av Kapten röd}  

   

             

DownDay

Sovit mycket idag och kom inte iväg på kursen. Känner mig så besviken på mig själv. Trött på att känna misslyckande.
Och på att bara bli lastad med mer och mer, hjälpa andra och inte få något tillbaka. Ändå kan jag inte säga nej. Känns helt omöjligt, som ett invant beteende, när någon ber om hjälp säger jag bara ja, automatiskt. Även om jag skriker nej inombords. Känns som om jag är på väg ner igen och kan inte sluta undra vad det är för fel på mig.
Varför kan jag inte längre hantera situationerna, alla ups and downs?
Så fort livet går lite neråt så försvinner allt positivt och det jag byggt upp rasar. Och detta händer gång på gång, kan inte se vad jag gör fel och därav känslan av att det är något som är fel på riktigt. Ingen ''vanlig'' depp liksom.
Känns som en klump i bröstet och som om gråten sitter i halsen, men jag kan inte gråta. Jag vill, men det går inte.
Känslan av tomhet och ensamhet smyger sig på och jag kan inte göra något för att ändra på det.
Saknar vision om framtiden och ser inte att det någonsin kommer bli bättre utan bara som om jag väntar och väntar men det händer ingenting. Jag jobbar med mig själv men kommer ingen vart.
Vart är jag på väg?
Idag känns hela min kropp som en enda stor värk. Helt orkeslös. Ingen motivation.
Och det mest frustrerande är att jag inte vet hur jag ska vända det. Känns som om jag bara kan låta det vara. Men blir det då bra igen?
Ingen vet direkt hur jag mår, folk frågar och jag kommer på mig själv många gånger med att svara bra. Varför gör jag det? Det är inte bra och det känns inte som om det kommer bli det på ett väldigt väldigt långt tag.. Hatar att vara jag idag.
Hoppas på en bättre dag imorgon, men tvivlar. Alla hjärtans dag av alla dagar.
Som gjort för alla ensamma. Bläää!

SuckingFuckingOnsdag

Dagen har börjat riktigt kasst, massa ångest, svårt att ta mig iväg och nu ligger jag här på soffan och försöker ta itu med ångesten, då börjar magen krampa. Ibsen gör sig påmind men det är liksom bara kramper, inget annat. Kommer i vågor och känns ungefär som om någon sätter en kniv i magen, krampen sitter i i ca 1 min för att sedan släppa och hålla sig borta ett tag och sen hugga till igen. Sen ringde dom från min psykolog idag och meddelade att hon är sjuk. Typiskt. Och inte första gången hon är det, en gång i månaden brukar hon vara det minst.
Känner mig så liten nu, önskar någon kunde komma och ta hand om mig. Stoppa om mig, ge mig en puss i pannan och bara låta mig vara liten.
''Bra'' start på en solig dag och utan minusgrader för ovanlighetens skull.
Jaja, lika bra att acceptera dagen som den är. VILL INTE !
Vad ska man göra av denna dagen nu?
Måla, sy, ligga på soffan, tycka synd om mig själv? För det får man faktiskt göra ibland. HelvetesJävlaMageOchÅngest.

Hoppas alla där ute har en bättre dag ♥

Positiv energirik

Ganska bra dag idag. Kursen på spira flöt på och har även haft energi över att ta tag i måsten. Diskat, tvättat, dammsugit lagat mat och ätit. Rätt nöjd och relativt lite ångest idag. Känns skönt.
Imorgon ska vi få träningskort med kursen. Ska bli kul och skönt att komma igång med lite träning :) fick även veta att vi går in gratis under kursens gång på dans på aktiviteten i Mölndal, det ska prövas en dag :)
Positiv energirik skulle man nog kunna kalla denna dagen.

Kramar ! Sanna

Ångestens tröskel

Har svårt att ta mig över tröskeln och få någonting gjort idag. Har en trötthet som ligger som ett stort svart moln över mig.
Känns onormalt att vara såhär trött, ska försöka ta mig ut och få handlat lite middagsmat iallafall, slarvat alldeles för mycket med maten och då blir man väl ännu tröttare kanske.
Imorgon är en ny dag på kursen på spira, känns nästan som dag ett all over agian.
Men det blir nog bra.

Kram sålänge..

Tredje gången gillt..

Ligger på soffan och är väldigt uttråkad.
Borde kanske trotsat vädret och tagit mig ut och gjort något.
Nu ligger jag här och tänker för mycket!
Tänker på vad jag vill i livet, vad jag borde och vad jag ska göra.
Tänker iallafall framåt och på nu liksom och inte bakåt. Förutom när det gäller en grej.
Är jag fortfarande kär på riktigt och har det tagit mig så lång tid att fatta eller är det bara så att jag saknar någon och känner mig ensam? Hmm. Mycket frågor.
Behöver nog få ur mig lite av detta men vet inte hur, eller på vilket sätt.
Längtar på nått sätt tillbaka till då, hur allt kändes och hur det var. Inte till paniken runt om men saknar att ha det där lugnet mitt i kaoset. Känslan av att kunna koppla av och bara vara, skratta och ha kul utan att känna mig ledsen samtidigt.
Är det bara att vara glad jag saknar, eller är det det vi hade som jag saknar?
Vet inte vem jag ska ställa frågorna till eller om någon annan än jag själv kan svara på dom.
Saknar men ändå inte.
Vill kunna åka dit bara sådär utan att min panikångest stoppar mig. Hade jag inte haft den så vet jag att det hade funkat!
Hade jag bara vågat trotsa den, men det gör jag inte. Den är för stark och jag tvivlar på att den kommer försvinna. Någonsin.
Vet verkligen inte hur jag ska nå mina mål längre.

Ja, tredje inlägget för idag. Mycket tankar.

Allt som var så rätt är nu ett enda stort fel,
Vi som var, hur vi var, att vi var, när vi var,
Vi två finns inte längre mer.
Du är du och jag är jag,
Hur kunde något så fint, gå så fel?
Du har tagit över mina tankar,
Du äger min kropp och det är fel.
Fel fel fel.
Allt som var så rätt är nu ett enda stort fel..

Suddiga tankar, tack och god natt